Hon böjer nacken och även om det är så vackert att konstnären borde ställt sig att måla ett porträtt just då tänker man bara vemodigt. 1922 var ju året när allt kom till ett slut. Fotografiet är anfrätt, skadorna äter sig in mot hennes kropp. Den tropiska fukten, de kaotiska veckorna i december när allt skulle ordnas och hon ensam skulle göra det – att bilderna alls gick att rädda.
Förmodligen har John Sten själv hållit i kameran. Han, konstnären från Njutånger som nu var på väg till Bali för att hitta någonting förlösande där. För skapandet, för insikterna, långt bortom kubismens år i Paris, diskussionernas hårklyverier, umgänget på caféerna, breven till Pär Lagerkvist, allt det var bortlagt. Men färgen var frigjord, lika exotiskt frodig som de orkidédjungler han snart skulle stå inför. Sökte han efter färgen? Eller efter primitivismen, den kubisterna blev eld och lågor av, stilistiken som de såg som ursprunglig och dyrkade.
Ja, allt sådant.
Men vi talar om Valborg i stället eftersom bilden gör det. Valborg Sten, Johns unga hustru som håller ett parasoll mot solen som börjat bli tropiskt förintande. Troligen är man nära målet ombord på M/s Tisnaren. I slutet av augusti anlände skeppet till Batavia på Java, den 5 oktober når paret Bali. Vi talar om Valborg genom John, det är konventionellt, men inte ens det har varit särskilt vanligt.
I breven till Valborg, som var danska med Jensen som efternamn, är John ofta förmanande och uppfostrande, med ständiga råd, små förebråelser; hon var ju så ung, och varför svarade hon inte? Sedan några ömma kyssar på slutet. Märkliga kärleksbrev. Hon var tjugoårig informator, privatlärare i Paris när de träffades 1913. Först i juli 1922 gifter de sig.
Skeppsgossen skyndar bort mot skuggan, man ser hennes ljusa klänning och ett kraftigt halsband, hettan. Men framför allt, den sänkta blicken. Den är oundviklig. Den 21 december dör John Sten i en tropisk infektion, 43 år ung.
Så blir det Valborgs uppgift att tämligen ensam ta hand om begravningen av maken, den konstnärliga kvarlåtenskapen, ja, detta kaos och så allt det egna eftersom hon får missfall i samband med hans död. Ingen tryckt berättelse om hennes liv föreligger, inga diskussioner om konstnärshustruns roll, hon sägs senare ha blivit informator till det barn som blev Danmarks drottning. John Sten har ägnats två utförliga biografier.
Men detta – ett skadat fotografi.