Hoppa till innehåll

Skymningsljuset

Bildens meningar

Som gammal vill man gärna låta blicken söka efter ljuset. Kanske för att bromsa den stora skymning som ändå infinner sig. Vila vill man också, söka sig fri vid sidan av skuggorna och låta kroppen slippa undan.

Hon gör bäggedera med väldig frid, kvinnan på Hilding Mickelssons fotografi. Det är en paradoxal bild, Kämpens hembygdsgård, tradition i både timmer och folkdräkt, ja strängt taget helt enligt förväntningarna och samtidigt med en sällsam säkerhet. Tonen, stämningen, en förstukvist som fullständig gestaltning av frid förutan tid. En blick som går diagonalt mot en sommarglipa mellan timmerväggarna, ljus som faller över hennes händer. Färgerna nästan tömda på mening, bara en grön accent intill hennes gestalt.

Kompositionen är väldigt lik Björn Ahlgrensons kända målning ”Skymningsglöden”. Där hustrun med sitt mycket vackra och svarta hår uppsatt i en anständig knut blickar mot kammardörrens mörka öppning, ifall hon inte lämnar sin tanke i öppenspisens falnande glöd? Den dolda passionen, vi ser ju aldrig hennes ansikte. Mörkrets möjlighet, inte ljusets.

Mickelsons bild är hinsides fast konventionell. Med bara en aning osäkerhet hade den varit en bild bland miljoner andra. Turistisk. Nu är den kanske en på miljonen. Och kanske är hårknuten dold under bindmössan, glorian av allt hennes hår är nu vitt som ljuset.

Och Ahlgrensons målning:

Skymningsglöden, 1903

Jan-Olov Nyström

Publiceringsdatum

  • Publicerad