Den långa kampen – kvinnlig rösträtt i Sverige

Rättvisans vind blåste i det tidiga 1900-talets Sverige. Det var så man uttryckte det, inte minst från rösträttsrörelsen själv. Demokratins vind, rösträttens vind, rättvisans och jämlikhetens. Den rösträtt som fanns utgick från inkomst eller förmögenhet, en bolagsägare kunde alltså ha flera hundra röster medan någon med låg inkomst inte hade någon röst alls, liksom kvinnor (fram till 1909). Det var det s.k. inkomststrecket om vilket författaren Verner von Heidenstam diktade, ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar”.

När stora grupper, som kvinnor och arbetare, stängs ute från denna samhälleliga rättighet blir kravet på lika rösträtt själva kärnfrågan för demokratin. Och den frågan stod ständigt på dagordningen, ”om ingenting annat talas det än rösträttsförslag” skrev tidningen Fäderneslandet 1902.

Rutinmässiga avslag

Kraven var starka eftersom motståndet mot demokratin var starkt. Konservatismen var fortfarande samhällets dominerande politiska kraft och argumentationen mot kvinnlig rösträtt förefaller idag obegriplig. Riksdagens första kammare avslog närmast rutinmässigt förslagen om kvinnlig rösträtt, det moderata partiet (högern eller ”Allmänna valmansförbundet”) var öppet fientligt till rösträtten, hade flera valmanifest som med kraft motsatte sig allmän rösträtt. De partier som konsekvent stod bakom kraven på allmän rösträtt, alltså även för kvinnor, var Liberalerna och Socialdemokraterna. Det existerade taktiska diskussioner om hur målet bäst skulle uppnås, men att det skulle uppnås var oomstritt för dessa två partier.

Samtidigt som konservatismen var stark svepte revolutioner och revolutionära stämningar över Europa, även i Sverige. Det som kallades ”hungerkravaller” 1917 var massdemonstrationer för mat på bordet, för bröd och potatis som blivit ransonerade under kriget.

Oroliga tider

Klassmotsättningarna var starka och rädslan för en revolutionär utveckling som i Ryssland eller Tyskland bröt ner det sista motståndet i Sverige. Och motkraften, särskilt bland kvinnor, förberedde framtiden. Det var politiskt oroliga tider, under 1900-talets tjugo första år hade Sverige tolv olika regeringar. 1905 upplöstes unionen med Norge, 1909 bröt storstrejken ut, 1914 genomfördes bondetåget som fick den lagliga regeringen avsatt och samma år startade första världskriget. När det var över hade fyra europeiska kejsardömen fallit.

Sverige hade vid den här tiden en riksdag med två kamrar. Till andra kammaren var valen direkta, till den första kammaren indirekta (via landstingen). Den kammaren behöll länge sin konservativa majoritet och det var där förslagen om kvinnlig rösträtt stoppades.

Folkrörelse

Rösträttsvinden blåste för kvinnorna, ändå har den länge förblivit egendomligt okänd. Den fördes främst genom organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Den kan ses som en fortsättning av den äldre organisationen SARF, Sveriges allmänna rösträttsförbund, vilken främst arbetat för männens politiska rättigheter. LPKR växte fram med början 1902 och på klassiskt folkrörelsemanér, med arbete underifrån i lokalföreningar som kallade sig FKPR, Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt. 1903 bildades landsorganisationen och då kallar man sig LKPR. Man blir också en del av den internationella rösträttsorganisationen International Woman Suffrage Alliance.

Den stora namninsamlingen 1913

Den kanske största manifestationen från rösträttskampen för kvinnor var namninsamlingen 1913. Den samlade så mycket som 351 454 underskrifter och arbetet bedrevs över hela landet, i städer och byar, bland alla samhällsklasser.

I Gästrikland samlades 9 229 namn in och i Hälsingland ungefär samma summa: 9 145. Den största orten, Gävle har flest namn, 5 751, men Hudiksvall endast 393, Söderhamn 1 026 och Bollnäs 1 645 namn. Där speglar siffrorna troligen styrkan i de lokala LKPR-föreningarna, Bollnäs sticker ut, arbetet är tydligen starkt där och har också aktivt stöd av tidningen Ljusnan. Även Ljusdal imponerar, 1 498 namn.

Småorter som Färila eller Arbrå samlar så mycket som 580 respektive 449 namn, alltså finns det inget särskilt starkt samband mellan orternas storlek och resultatet. Nordanstig sticker också ut, endast i Harmånger och Bergsjö drivs arbetet.

De största yrkeskategorierna i Hälsingland är lärarinnor (261 namn), tjänarinnor (225), och sömmerskor (210). Medelklassprägeln är alltså inte så tydlig som man kan förvänta sig om man utgår från den aktiva kadern som ju till stor del bestod av utbildad medelklass och en hel del övre medelklass. I Gävle dominerar gruppen ”fabriksarbetande” med 174 namn.

Det klassöverskridande budskapet har tydligen fungerat. Och resultatet? Jo, det vanliga, trots ståtlig uppvaktning avslog regeringen än en gång kvinnlig rösträtt.

Myndighet

Rösträttskampen innehöll flera delar. Rätten för kvinnor att rösta i alla öppna val är den mest självklara. Men lika viktigt var rätten att själv bli valbar, alltså att kvinnor kunde äga representativitet i politiska församlingar. Den tredje rättigheten gäller gifta kvinnors myndighet, deras lagstadgade oberoende av mannen/maken. Vad det sistnämnda kunde betyda förstår man om man läser ett regeringsförslag från 1902 som förordade att gifta män eller män över fyrtio år skulle få två röster i val, en för sig själv och den andra för hustrun.

Just detta år 1902 bildas ju också de första lokala rösträttsorganisationerna för kvinnans politiska rösträtt. Kvinnorna var redan partipolitiskt organiserade och för att undvika en förödande splittring längs partigränser eftersträvade man och lyckades också hålla LKPR partineutralt och samlat runt de tre grundfrågorna rösträtt – valbarhet – myndighet. Det var nog klokt.

Taktik och strategi

Rösträtten var heller ingen enkel självklarhet, vilken taktik borde man välja? Skulle man kämpa för samma slags begränsade rösträtt som män redan hade, eller skulle man kämpa för allmän rösträtt, alltså även för arbetarklassens kvinnor? Skulle man bilda organisation tillsammans med män eller som en ren kvinnoförening? Trots motsättningar och starka sociala och klassmässiga skillnader mellan deltagarna hålls organisationen i stort sett samman och undviker splittring. LKPR var en organisation som dominerades av yrkesutbildade kvinnor och hade en liberal grundsyn. Det fanns diskussioner och oenighet, framför allt med kvinnorna som var organiserade i högern. De mötte ett starkt motstånd i det egna partiet och deras deltagande i LKPR blev efter 1911 kraftigt försvagat, den konservativa ordföranden Lydia Wahlström avgår detta år och ersätts av liberalen Anna Whitlock. Arbetarrörelsens kvinnor var till en början avvaktande och arbetade med rösträtten främst i sina egna organisationer men kom senare att stå eniga med LKPR.

Fyra kvinnor

Efter ändringar av grundlagen 1919 och 1921 kunde äntligen kvinnlig rösträtt genomföras och mellan den 10 och 26 september 1921 deltog Sveriges kvinnor för första gången i ett riksdagsval. Det totala valdeltagandet var inte särskilt högt, 54,2 procent. Fyra kvinnor röstades in, Elisabeth Tamm (liberalerna), Nelly Thüring (socialdemokraterna), Bertha Wellin (högern), Agda Östlund (socialdemokraterna) i andra kammaren samt Kerstin Hesselgren (liberalerna) i första kammaren.

Jan-Olov Nyström

 

Läs mer:

Carlsson Wetterberg, Christina, 2020: Jag saknar fruntimmer här. En biografi över Anna Bugge Wicksell.

Florin, Christina, 2006: Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse.

Heyman, Sara, 2021: Den motvilliga feministen. En biografi om riksdagskvinnan och sjuksköterskan Bertha Wellin.

Rönnbäck, Josefin, 2004: Politikens genusgränser. Den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921.

Tornbjer, Charlotte, 2002: Den nationella modern: moderskap i konstruktioner av svensk nationell gemenskap under 1900-talets första hälft.