Isabella Hallberg-Sramek
Isabella Hallberg-Sramek

Hälsingegårdarna bär på berättelser om skog och klimat

Introduktion

I tidigare historiska kulturmiljöer som Hälsingegårdar var sambandet tätt mellan gården och skogen, eftersom skogen var en levande del av gården. Skogen var ett råvaruförråd, i allt från byggnadsmaterial till bruksföremål.

Förhållandet ändrades när den industriella revolutionen kom och självhushållets tid var förbi. Sverige blev då en storskalig internationell exportör av skogsprodukter, och drastiskt kan man säga att den sista epoken i byggandet av hälsingegårdar sammanföll med en storskalig avverkning av dåtidens gammelskogar. De få rester som idag finns kvar av dessa skogar hittar vi ofta i skyddade områden.

I våra hälsingegårdar kan vi avläsa den täta relationen till och kunskapen om träets olika egenskaper, den goda materialkännedomen och hur naturmaterial genomgående användes i självhushållet. När vi förstår hur naturmaterial och träet används får vi också ”nycklar ” till hur man i bondeekonomin betraktade skogen och hur den brukades fram till 1800-talets mitt.

Vår syn på relationen mellan skogen och våra kulturmiljöer är sedan länge förändrad. Men ett nytt och viktigt samband finns idag mellan dessa kulturmiljöer och skogen/skogsbruket.

Mycket på hälsingegårdarna kan tjäna som exempel på hållbart bruk och klimatsmarta lösningar. De är också viktiga exempel på hur skogen och skogens produkter kan tjäna som kolsänkor.

Intresset för skogen har idag fått ett nytt nationellt fokus när vi skall lämna den fossila ekonomin

Genom att förstå det historiska perspektivet av dåtida skogsbruk och våra kultur­miljöer får vi också kunskap om hur skogen kan bidra till ett positivt klimatarbete.

 

Intervju med Isabella Hallberg-Sramek: Hälsingegårdarna bär på berättelser om skog och klimat

Isabella Hallberg-Sramek är doktorand vid Sveriges Lantbruksuniversitet och forskar på klimatanpassning av skogen och lokalsamhällen i projektet ”Ta ner himlen till jorden”. Hon är också verksam vid Hälsinglands museum, bland annat i ett projekt kring skog, klimat och kulturarv kopplat till Fågelsjö gammelgård och nationalparken i Hamra.

 

Är skogen natur eller kultur?

Det är ett samspel. Vår kultur är djupt präglad av den natur vi har omkring oss, liksom naturen sedan tusentals år är präglad av oss människor.  Skogen inte bara träd ”därute” utan den har format våra samhällen, hur vi bor och lever. De senaste 200 åren har vi brukat skogen allt mer intensivt och på så vis har skogarna blivit alltmer präglad av människan och industrin. Några egentliga orörda urskogar finns i princip inte i Sverige.

 

Har särskiljandet mellan natur och kultur varit en parentes i historien?

Så skulle man kunna tänka. Kopplingen mellan natur och kultur var ju starkare innan vi började nyttja olja och plast. När vi gick över till fossil energi tappade vi den gamla kontakten med skogen. Nu när vi försöker återgå till en fossilfri tillvaro är det mycket som talar för att vi kommer att stärka relationen med naturen igen.

 

Har vi något att lära av relationerna till skogen förr i tiden, av hantverket och slöjden?

Den gamla bruksslöjden, som att tälja kåsor och göra slevar, är svår att överföra till större skala, och ger dessutom alltför mycket spillmaterial för att vara resurseffektiv i modern produktion. Trädets beskaffenhet spelar inte lika stor roll idag och i framtiden som förr i tiden, för idag vill industrierna ofta komma åt de mindre beståndsdelarna. I dagens industrier kan man lösa upp träfiber för att göra många olika produkter. Men det finns givetvis mycket att lära av de gamla teknikerna och de har givetvis sitt egenvärde.

 

Hur kommer det i så fall att påverka slöjden och hantverket i framtiden?

Kanske kommer slöjden att arbeta med nya sorters material som i grunden kommer från skogen.

 

Vilken berättelse kring skog urskiljer du i en världsarvsgård som den i Fågelsjö?

Där finns många olika slags berättelser. Dels vittnar gårdens interiör om hur människorna levde i en bioekonomi, i ett samhälle som nästan helt och hållet förlitade sig på förnyelsebara produkter. I gammelgården går det att utläsa mycket om den skog som fanns runt gården när den byggdes. Golvplankens årsringar talar om att träden sannolikt var över 300 år gamla när de fälldes för att bli golvplank i början av 1800-talet.  I dem har alltså kol lagrats i över 500 år. I årsringarna kan man också utläsa hur tätt träden stod, om de utsatts för skogsbrand, osv. Det var Hälsinglands sista riktigt gamla skog som avverkades under den tidsperiod när hälsingegårdarna uppfördes.

 

På vilket sätt kan skogen ses som en arena för klimatförändringar?

Klimatförändringarna kan avläsas helt konkret i skogen. Vi ser att träden generellt växer snabbare idag, men vi ser också en ökad risk för extremväder, som torka, stormar, översvämningar. Vi har fått nya sorters skadeinsekter i våra skogar och nya sjukdomar. Skogarna spelar förstås en stor roll för att minska koldioxidhalten i atmosfären. Globalt tar skogarna upp, och buffrar, cirka 25% av de fossila koldioxidutsläppen. Lika mycket tas upp av havet. Utan hav och skog hade klimatförändringarna alltså gått dubbelt så snabbt.

 

Kommer vår blick på skogen att förändras av klimatutmaningarna?

Ja, jag tror att vi kommer att se allt fler målkonflikter kopplade till skogen. Då skogen inte bara ska försörja oss med alla de värden och tjänster den redan ger oss, såsom bär, svamp, vilt, rekreation och en plats för återhämning, förnyelsebara produkter, sysselsättning, och skogens som livsmiljö för många arter, utan också nu vara en av lösningarna på klimatfrågan. Vi har också en stor, politisk och filosofisk fråga att hantera: Är skogen till för människans nytta eller är den till för sitt eget värde? Är skogen människans egendom? Eller lånar vi bara av naturens egen nytta?

 

Gunilla Kindstrand, kulturjournalist