Historien är en reservoar av mänskliga erfarenheter. I historien ligger vår ackumulerade kunskapsbas, den som kan hjälpa oss att staka ut en god framtid för mänskligheten – men endast under förutsättning att vi verkligen vill lära oss av det förflutna. Det är kusligt vanligt att vi tackar nej till erfarenheterna. Detta gäller i synnerhet när historien är obekväm, när den bär bud om händelser som vi ryggar tillbaka inför. Få bud är lika ovälkomna som att vi människor upprepade gånger har utsatts för förödande attacker från osynliga mikroorganismer. Istället för att lära oss av det förflutnas epidemiska katastrofer reagerar vi därför med panik.
Sanningen är att nuvarande covid-19-pandemi är en mild västanfläkt jämfört med de farsoter som har drabbat oss i historisk tid – och som mycket väl kan drabba oss i framtiden. Även om vi nöjer oss med det senaste århundradet finns det fruktansvärda exempel på hur virus kan attackera människan, exempel som ställer covid-19 i stark skugga. De influensavågor som drog fram över världen mellan 1918 och 1920, vilka sammanfattande brukar kallas spanska sjukan, slukade enligt våra mest försiktiga beräkningar omkring 22 miljoner människoliv. Troligen var dödstalet mycket högre, omkring 40–50 eller rentav 100 miljoner. Hela jorden drabbades, från Söderhavet till Arktis. Vissa inuitbyar i Alaska i det närmaste utplånades. På Samoaöarna dog 20 procent av befolkningen inom loppet av mindre än två månader. I Sverige avled 37 000 människor; många av oss har släktingar två generationer bakåt som dog i pandemin. Även i kungahuset skördade viruset dödsoffer.
Under de decennier som följde gjorde läkarvetenskapen stora framsteg, och hotet från gamla fiender som smittkoppor och tuberkulos minskade drastiskt, men icke desto mindre stod forskarna och läkarna handfallna inför nya viruspandemier. Under efterkrigstiden vållade två influensavågor från Kina otaliga dödsoffer: Asiaten 1956–1958 (ca 2 miljoner döda) och Hongkonginfluensan 1968–1970 (ca 1 miljon döda). Likväl är det slående hur dåligt vi har utnyttjat de lättåtkomliga mänskliga erfarenheterna från dessa i tiden närliggande superkatastrofer. När den betydligt mindre dödliga covid-19-pandemin nu sveper fram bryter det internationella medicinsamfundet samman. Varje nation går sin egen väg utan tillstymmelse till koordinering av resurser och insatser. För en historiker leder jakten på syndabockar och spridningen av desinformation tankarna till de galenskaper som blomstrade under digerdödens år på 1300-talet.
Inte heller när följdverkningarna diskuteras i media kommer det förflutna upp till ytan. När det påstås att vår arbetslöshet aldrig har varit så hög som nu är det endast mot bakgrund av decenniet efter 2008 års finanskris. Under krisåren på 1990-talet översteg den svenska arbetslösheten 10 procent med råge. Depressionen på 1930-talet vållade en nöd som idag förefaller snudd på osannolik, och under krisen i början av 1920-talet sattes massarbetslöshetsrekord på omkring 25 procent. Var fjärde arbetsför svensk gick utan jobb.
Sällan har historien kunnat vara till lika stor nytta som i katastroftider, när gårdagens lärdom kan bli till nutidens gagn. Men det förutsätter att vi verkligen vill ta del av erfarenheterna, att vi inte slår dövörat till och väljer att göra om förfäders och förmödrars dumheter.
Historia är inget man får till skänks. Det är något man kräver rätten till, något som förpliktar, något som stärker – men endast om vi tar oss modet att inte välja bort den obekväma sidan av myntet.
Dick Harrison