Konstnären och författaren Sara Lundberg kommer att ställa ut bilder från sina böcker på Hälsinglands museum 25 september 2020 – 31 januari 2021. Hon kommer också att göra en helt ny svit bilder på temat skog och kretslopp. Bilderna ska under sommaren användas som inspiration för utomhusdans med barn. Danspedagogen Malin Frisk kommer att hålla i aktiviteterna, som bland annat kommer att äga rum på hembygdsgårdar.
Hur vill du som konstnär arbeta med klimatfrågor?
Jag vill framför allt förmedla hur jag upplever samspelet mellan människa och natur. Jag tror att nästan alla som lever i det här landet redan är medvetna om att vi står inför en stor omställning som har med klimatförändringarna att göra. Som konstnär ger jag mig uppdraget att sjunka djupt ner i det man kan kalla det kollektivt undermedvetna och hämta inspiration därifrån. Jag vill inte komma med pekpinnar om hur andra ska leva sina liv. Istället ska bilderna vara öppna för betraktaren.
Jag försöker att styra mina verk så lite som möjligt. Det är ju inte i planeringsstadiet konstbilden får sitt uttryck utan i själva skapandesituationen.
Var börjar en bild om ett kretslopp?
Det vet jag inte än! Jag har aldrig fått ett liknande uppdrag tidigare. Antagligen går jag på impuls och så får vi se vart det leder. När bilderna är klara kommer danspedagogen Malin Frisk att ta över och tolka och improvisera fritt tillsammans med barnen. Vi har helt olika roller här: jag är konstnär och Malin står för det pedagogiska.
Hur skulle du vilja beskriva relationen mellan bildkonsten och kroppen?
Det är mycket fysisk upplevelse att göra en bild. Jag vill att hela min kropp ska vara engagerad även om bilden sedan kommer ut genom min hand. För mig handlar bildskapande om att försöka komma bort från huvudet och ner i kroppen.
Att sjunka in i kroppen liknar upplevelsen att gå ut i naturen – det är sinnena som styr. Naturen kan se ut som ett kaos, men egentligen finns det en särskild logik i hur linjerna löper, hur rötter och grenar växer. Allt hänger samman. Det finns stora relationer mellan naturen och kroppen. Jämför till exempel hur trädkronan sträcker sig och hur dina lungor ser ut inuti.
Hur påverkas din bildvärld och din egen lust inför arbetet, av klimatfrågor och hållbarhetsdiskussioner?
Naturen har varit en hjärtefråga för mig ända sedan jag var liten. Min familj brukar säga att jag var politiskt engagerad redan som elvaåring. I dag har mina bilder ingen politisk agenda, men det märks nog att närhet till naturen, historia, kvinnohistoria är det som engagerar mig mycket.
Du har fått flera Augustpriser för dina böcker. Mycket uppmärksammad blev ”Fågeln i mig flyger vart den vill”, som är en bilderbok för barn om den norrländska konstnären Berta Hansson (1910-1994). I korta texter och över hundra akvareller skildrar du hennes barndom, uppväxt och den längtan till konsten som gick genom hela hennes liv. Hur skulle du själv karaktärisera boken?
Jag brukar säga att jag lekte att jag var Berta Hansson. Den ingången förstår alla barn. Det hela började faktiskt med tankar kring norrlandsskogen, kring trädens, naturens roll för människan. Boken blev också ett sätt att lyfta hennes konst, för hon är en fantastisk konstnär men har varit bortglömd så länge.
Berta Hansson blev ju konstnär trots att alla tog för givet att hon skulle bli kvar och hjälpa till på gården i Jämtland när mamman gått bort. Men hon ryckte sig loss och arbetade först som lärare och blev sedan konstnär på heltid. Varför är hennes öde viktigt idag?
Hon visar att det går att gå sin egen väg. Många av oss har mammor, eller mormödrar eller farmödrar som drömt om helt andra liv än det som blev.
Berta Hanssons uppväxt bestämdes av att hennes mor låg sjuk i TBC och att smittan hela tiden var närvarande. Hela det här projektet påverkas av en annan sjukdom, coronan, som gör att aktiviteterna kommer att hållas utomhus, i små grupper osv. Hur påverkas du själv av coronans närvaro och restriktionerna?
Först var det mesta som vanligt, förutom att ekonomin förstås blev sämre på grund av avbokningar. Jag lever ju ett rätt stillsamt liv och är heller inte beroende av kollektivtrafik utan cyklar mellan hemmet och ateljén. Jag noterade förstås att avgasmolnen lättade från megastäderna och att naturen successivt återerövrade stadsrummen. Men sedan blev min syster sjuk i Covid-19 och då förändrades allt.
Hur?
Hon har legat i respirator i två veckor. Vi har inte vetat om hon skulle klara sig överhuvud- taget. Det blev en brutal insikt i hur farligt det här viruset är och hur mycket sorg och lidande det för med sig.
Det är svårt att beskriva vad som händer när man är mitt i en kris. Det är nog först efteråt som det sipprar fram något. I går talade jag med henne för första gången efter uppvaknandet. Just nu, i den här stunden, kan jag bara känna en oändlig ödmjukhet och tacksamhet för att min syster tog sig över coronafloden.
Intervju: Gunilla Kindstrand