Nya berättelser om världsarvet

”Nya berättelser om världsarvet” är ett treårigt projekt som drivs av Hälsinglands Museum och finansieras av Allmänna arvsfonden. Med hjälp av ungdomar mellan 16 och 25 år, med olika bakgrund och intressen, vill vi söka ny kunskap som gör att skildringen av världsarvet hälsingegårdar breddas och att mångfalden av röster som fanns på landsbygden i Hälsingland representeras.

Ungdomarna arbetar självständigt, med stöd av sakkunniga forskare och representanter från föreningar och minoritetsorganisationer. En metodhandbok ska tas fram och sedan spridas till institutioner och föreningar inom kulturarvs- och utbildningssektorn. Den nya och breddade kunskapen om världsarvet inlemmas även i Hälsinglands Museums samlingar och utåtriktade verksamheter.

Vill du dela med dig av okända historier som rör Hälsinglands historia eller har andra frågor om projektet? Hör då av dig till projektledare Joel Johansson.

Kyrkvantar, dräktlommor, penningkattor... I Hälsinglands Museums samlingar finns många spännande föremål av skinn. Men vilken sorts skinn är de egentligen gjorda av? För att få reda på det har museet tagit hjälp av Lotta Rahme, som är mästare i traditionell garvning.

— Det jag gör nu är att jag tar bilder som jag sedan jämför med olika typer av skinn, berättar Lotta Rahme.

Just nu ligger en så kallad penningkatt under Lottas kamera. Det är en sorts lång påse av skinn, som använts till att förvara pengar.

— Den är inskriven hos oss som ett föremål av kattskinn. Det är extra intressant eftersom att avliva hundar och katter var en del i de så kallade sockenlapparnas uppdrag, alltså samer som fick anställning av socknen för att utföra vissa uppgifter.

Men namnet kan lika gärna syfta på något annat, säger Joel Johansson som är projektledare för "Nya berättelser om världsarvet".

Lotta Rahme är tveksam till att penningkattorna som finns på Hälsinglands Museum är gjorda av kattskinn.

— Jag tycker att det mer ser ut som mård eller kanske getkilling. Men det ska jag titta närmare på.

Innan dagen är slut kommer en stor mängd skinnföremål vara avfotograferade för fortsatta närstudier.

— Det här hjälper oss jättemycket, genom föremålen kan vi också förstå mer om livet kring gårdarna, säger Joel Johansson.

I Hälsinglands Museums samlingar finns många föremål av horn, bland annat så kallade selknän och selbågar. Frågan är vilken sorts horn det handlar om, är det älg eller ren? För att få svar på det har museet tagit hjälp av osteologer från SAU i Uppsala.

- I projektet Nya berättelser om världsarvet undersöker vi bland annat samiska spår i Hälsingland. Horn är ett material som användes mycket i den samiska slöjden, därför är det spännande att lära sig mer om de hornföremål vi har här på museet, säger projektledare Joel Johansson.

Osteologerna Sofia Prata och Emma Sjöling har sorterat den stora samlingen selknän på ett bord.

- De som ligger på den här sidan är med största sannolikhet av älghorn. Det ser vi både på strukturen och storleken. Sedan är det en glidande skala, där föremålen längst bort är de mest bearbetade och därmed mer osäkra, säger Sofia Prata.

Selknän gjorda av ben är en del av hästselen och användes inpå 1800-talet. I museets samlingar finns selknän från 1600-talet och framåt. Många är rikt dekorerade på ena sidan, idag är det dock baksidan som är intressant.

- Strukturen säger mycket om vilket djur hornet kommer ifrån. Älghorn har djupare fåror än ren men även skillnader i hur den spongiösa delen är uppbyggd, det man ser här i kanten, säger Emma Sjöling.

Den här inventeringen utgår från vad osteologerna kan se med blotta ögat. Fördelen är att man inte behöver ta material från föremålen vilket krävs om man vill gå vidare och till exempel göra dna-analys.

När det gäller selbågarna har många en tagg kvar på hornet de är gjorda av.

- Taggens placering är väldigt karaktäristisk för ren, liksom formen på själva hornet, säger Sofia Prata.

Samer och hälsingegårdar låter kanske som en udda kombination, men kopplingarna är tvärtom många.

- Skriftliga källor visar att det har funnits samer i Hälsingland åtminstone sedan första halvan av 1600-talet och det har varit betydande kontakter och handelsutbyten mellan samer och bönder, säger Eli Olsson, en av deltagarna i Hälsinglands Museums projekt "Nya berättelser om världsarvet".

Flera försök att fördriva Hälsinglands samer till fjällvärlden gjordes mellan 1646 och 1729. På 1730-talet fick många samer stanna om de tog anställning som så kallade "sockenlappar". Detta var en benämning på samer som fick anställning av socknen för att utföra arbetsuppgifter som hästslakt, kastrering, hudavdragning, skinnberedning och rovdjursjakt. De tillverkade även rotkorgar och tenntråd.

- Det här är ingenting jag har fått lära mig i skolan eller så. Det är väldigt intressant att få göra det nu, säger projektdeltagaren Elvira Lindqvist som själv har samisk bakgrund.

Idag besöker Eli och Elvira världsarvsgården Kristofers i Järvsö tillsammans med projektledaren Joel Johansson och Marica Blind, sakkunnig från det sydsamiska kulturcentret Gaaltije. På gårdens ägor finns rester efter ett samiskt boställe, kallad "Lappatäkten".

- Omkring 1786 flyttade en samisk familj till Lappatäkten. De hade anställning som så kallade sockenlappar och försörjde sig på småskalig renskötsel, jakt och hantverk. De som bodde här hade nära kontakt med gårdsägarna på Kristofers, som fungerade som dopvittnen och blev förmyndare åt barnen efter att föräldrarna dött av lungsot, berättar Eli Olsson.

På Kristofersgården finns föremål som skulle kunna vara av samiskt ursprung, bland annat rotslöjd och hornarbeten.

- Det här skulle kunna vara ett samiskt färdskrin, men eftersom vi inte vet hur det kommit till gården kan man inte säga det säkert, säger Marica Blind.

Har du historier om samer i Hälsingland? Hör av dig till Hälsinglands Museum.

På 1950-talet hyrde den judiska gårdfarihandlaren Simon Blecher och hans fru Rebecka ett hus på en gård i Sörby i Järvsö. På veckorna cyklade Simon runt i Hälsingland och sålde sina varor medan Rebecka umgicks med grannarna och tog hand om barnbarnet Gerd och hennes bror som reste upp från Malmö för att tillbringa sommarlovet i Sörby.

Gerds barnbarn Oliver Juvin har vuxit upp med sin farmors berättelser om hennes mormor och morfar och somrarna i Hälsingland. Men det är första gången Oliver själv besöker Sörby.

- Den här vävstolen fanns här redan när farmor var liten, konstaterar Oliver och diskuterar med nuvarande ägaren Anders om i vilket rum Gerd och hennes bror kan ha sovit.

Huset som familjen Blecher hyrde är riktigt gammalt, troligen från 1600-talet. Nu vill Oliver Juvin lära sig mer om hälsingegårdar och om linet som präglat landskapet under århundradena. Men också söka information om sin farmors morfar gårdfarihandlaren Simom Blecher.

- Jag skulle till exempel vilja veta mer om hur Simon kommunicerade när han var ute och jobbade och här i Sörby, eftersom han själv mest pratade jiddisch, säger Oliver.

Hur såg tillvaron ut för den skogsfinska befolkningen som levde nära Hälsingegårdarna? Det kommer Johan Reineborn från Hassela undersöka under tre år. Johan är en av ungdomarna som deltar i projektet ”Nya berättelser om världsarvet” som drivs av Hälsinglands Museum, med stöd av Allmänna arvsfonden.

Som en start på sin forskning besökte Johan tillsammans med projektledaren Joel Johansson Finnskogsmuseet söder om Alfta.

- Vi har fått en rundtur i museet och även kollat på litteratur och källor i deras bibliotek. Även om det är långt mellan Alfta och Hassela finns det mycket likheter i hur skogsfinnarna levde, säger Johan Reineborn.

Det som står närmast på agendan för Johan Reineborn fördjupa sig i skogsfinnarna från Vrångtjärn och Malungen i Hassela, där han själv har rötter. En viktig utgångspunkt i projektet är att låta ungdomarnas egna perspektiv och frågeställningar styra kunskapsprocessen, med projektledaren Joel Johansson som handledare och bollplank.

- En sak jag tar med mig från det här besöket är att det fanns många bosättningar med skogsfinnar i närheten av hälsingegårdar. Det är intressant för det hjälper oss att bredda bilden av vad världsarvet, som ju representerar alla hälsingegårdar, består av. Vi kan komplettera bondens historia med berättelser som andra grupper om också ingick i den samhällsstruktur där hälsingegårdarna var ett nav, säger Joel Johansson.

De kom från Savolax och slog sig ner i skogarna kring Hassela. Flera hundra år senare lever det skogsfinska arvet kvar. Det märks inte minst när man besöker gården Ersk-Mats i Hassela.

Johan Reineborn har samlat kunskap om Ersk-Mats sedan han var väldigt ung. Nu är han en av deltagarna i projektet "Nya berättelser om världsarvet".

- Ersk-Mats omnämns första gången i kyrkböckerna 1776 men det första riktiga bostadshuset byggs 1802 av Erik Matsson och Karin Eriksdotter. När deras son Pål tog över blev det fler byggnader på gården och ett vattenhjul som drev såg, linstamp och spånhyvel, berättar Johan Reineborn.

Det har funnits skogsfinnar i trakten sedan 1500-talet. Skogsfinnarna var välkomna. Sverige hade inte mankraft nog att odla upp de stora skogarna.

- Svedjebruk är väldigt effektivt. Man hugger, sen eldar man och kan odla i askan under kanske tio år tills skogen återhämtat sig, säger Johan Reineborn.

Både Johan Reineborn och Anna Björk, sakkunnig i projektet har härstamning från Strömmings-Erik, den första skogsfinnen som kom till Hassela och slog sig ner i byn Vrångtjärn.

- Den första tiden gifte man sig inom kretsen, Strömmings-Eriks son gifte sig med dottern till den första nybyggaren här på Ersk-Mats, säger Anna Björk.

På Ersk-Mats känns historien väldigt närvarande. Under ladugården finns till och med hälsningar från människor som levt här förr, i form av inskriptioner i trossbotten. Johan Reineborn pekar ut en namnteckning av sin släkting Verner Hallberg som var dräng på gården i början av 1900-talet. Det finns både namn och korta anteckningar om arbete och väder, några skrivna redan på 1800-talet.

- Det här säger ju något om hur många som rört sig på gårdarna, att de var som ett nav i trakten, säger projektledare Joel Johansson.

- Vi har haft en riktig pangdag på Ersk-Mats, med många nya lärdomar och insikter om den skogsfinska historien här i Hassela, säger Måns Höög som är en av deltagarna i projektet "Nya berättelser om världsarvet".

Måns har ett brett historieintresse och jobbar parallellt med flera inriktningar inom projektet.

- Jag har forskat en del om barnhusbarn som man skickade ut på landet från Stockholm på 1700-talet och 1800-talet, man tyckte att de skulle må bra av att komma ut i den vackra naturen. Det skogsfinska är definitivt ett intresseområde liksom resandehistoria vilket vi ju också fick in nyss när vi hittade en gammal stenkaka med Kalle Jularbo som vi spisat på grammofonen här inne. 

Gammelgården Bortom Åa i Fågelsjö ligger vackert, omgiven av vattendrag och storskogar. När deltagare från projektet "Nya berättelser om världsarvet" besöker gården har den ännu inte öppnat för säsongen och fönstren är utplockade för renovering. Kanske är det frånvaron av andra besökare som gör att historien känns ovanligt närvarande idag?

Antikvarie Hanna Ström jobbar som antikvarie och guide på gården.

- Den fina här fina dörren skaffade man till ett bröllop midsommaren 1821. Fågelsjö är ju så pass avsides så man hade prästhelger när prästen kom hit och då fick man passa på med bröllop, dop och annat. 1910 byggdes det som idag kallas Amerikahuset och i och med att man flyttade över dit och skaffade nytt bohag bevarades mycket av det gamla i det här huset.

Gammelgården, som är en av sju världsarvsgårdar i Hälsingland, har anor från 1600-talets skogsfinska kolonisation. Från Finland hade nybyggarna i Fågelsjö med sig kunskap i smide. Man tillverkade bland annat bössor i gårdens smedja, vilket var ett viktigt inslag i försörjningen.

- Jag tycker att det finns ganska många paralleller med Ersk-Mats som också ligger i en finnbygd, både när det gäller byggnader och historier, säger projektdeltagaren Johan Reineborn.

Måns Höög, som också ingår i projektet, håller med. 

- Det skulle vara intressant att få veta hur de som bodde här själva såg på den skogsfinska identiteten. Man har ju bland annat en massa svenska kungar på väggarna. Det här är ett gränsland har vi konstaterat, både när det gäller landskap och kultur.

”Nya berättelser om världsarvet” är ett treårigt projekt som drivs av Hälsinglands Museum och finansieras av Allmänna arvsfonden. Med hjälp av ungdomar mellan 16 och 25 år med olika bakgrund och intressen vill vi söka ny kunskap som gör att skildringen av världsarvet hälsingegårdar breddas och att mångfalden av röster som fanns på landsbygden i Hälsingland representeras. 

Simon Blecher var gårdfarihandlare i Hälsingland från 20-talet till andra halvan av 50-talet. Familjen Blecher bodde först i Söderhamn, sedan flyttade de till Malmö, men hyrde ett hus på gården Rönnings i byn Sörby, en bit utanför Järvsö under sommarhalvåret.  

Simons barnbarns-barnbarn Oliver Juvin är en av deltagarna i projektet "Nya berättelser om världsarvet", där han bland annat forskar om Blechers. Tillsammans med sin farmor Gerd Juvin, som tillbringade sina sommarlov hos sin mormor och morfar i Rönnings, träffade Oliver Järvsö Hembygdsförening för att förhoppningsvis få veta mer om sina släktingar.  

- Vi vill veta mer om hur det var att leva på Hälsingegårdarna, säger Oliver Juvin.  

Som gårdfarihandlare cyklade Simon runt i sitt distrikt med varorna i ett knyte. Han sålde skjortor, knappar, kalsonger och liknande från firma Borg och Orre i Söderhamn.  

- Jag minns så väl när han kom cyklande. Då sprang vi hem för att se när han packade upp sitt knyte, mindes en man som var liten pojke på den tiden.  

- Det där knytet hade jag hjälpt morfar packa innan han for iväg, berättade Gerd Juvin.  

Simons fru Rebecka var mest hemma och tog hand om hushållet, såg efter barnbarnen och umgicks med Rönnings Brita. Rebecka talade utmärkt svenska och beskrivs av barnbarnen som pratsam och social. Simon, som var lite äldre när han kom hit som östjudisk invandrare från ryska tsarimperiet, pratade mest jiddisch. Men han förstod mer svenska än han pratade, det fick Oliver och Gerd bekräftat av deltagarna på träffen.  

- Vill man veta nåt ska man vända sig till hembygdsrörelsen, det har jag alltid sagt, konstaterade Malin Norrby, sakkunnig i projektet.  

”Nya berättelser om världsarvet” är ett treårigt projekt som drivs av Hälsinglands Museum och finansieras av Allmänna arvsfonden. Med hjälp av ungdomar mellan 16 och 25 år med olika bakgrund och intressen vill vi söka ny kunskap som gör att skildringen av världsarvet hälsingegårdar breddas och att mångfalden av röster som fanns på landsbygden i Hälsingland representeras.  

Hösten 1785 kör en karavan norrut från Stockholm. Och lasten? Över hundra barn, vissa bara något år gamla.  Det har inte gått många dagar sedan beslutet fattades: Stockholms barnhus ska tömmas och barnen ska få nya hem i Hälsingland. Prästen Frankenberg har skaffat fosterfamiljer i Ljusdal och närliggande socknar.  

Hur barnen hade det där i hästvagnarna kan vi bara fantisera om. Frös de och var rädda eller var det ett välkommet avbrott i det enahanda barnhuslivet? Och vad hände när de kom fram? Det vet vi faktiskt lite mer om, tack vare Måns Höög, en av deltagarna i projektet "Nya berättelser om världsarvet".  

- När jag gick igenom vilka som bott på de sju världsarvsgårdarna dök det plötsligt upp en massa barnhusbarn från Stockholm. Sedan kolla jag också på gårdarna runtomkring och i Letsberg hittade jag Johan Tagg, eller Fogelberg som han hette när han kom hit från Stockholm, berättar Måns Höög.  

Och Johan Tagg är anledningen till dagens besök i Ljusdal. Han kom så småningom att gifta in sig i gården som än idag bär namnet Taggs och där hans ättlingar fortfarande bor.  

- Många av barnhusbarnen tog likt Johan Tagg värvning. Andra blev pigor och drängar eller torpare. För vissa slutade det illa, jag har hittat uppgifter om lösdriveri och stöld till exempel. Men Johan Tagg hade som sagt turen att bli hemmansägare, säger Måns Höög.  

”Nya berättelser om världsarvet” är ett treårigt projekt som drivs av Hälsinglands Museum och finansieras av Allmänna arvsfonden. Med hjälp av ungdomar mellan 16 och 25 år med olika bakgrund och intressen vill vi söka ny kunskap som gör att skildringen av världsarvet hälsingegårdar breddas och att mångfalden av röster som fanns på landsbygden i Hälsingland representeras.  

I Östra Flor i södra Hälsingland finns två gamla gårdar med målningar som ser ut att vara gjorda igår; färgerna är märkvärdigt klara och lysande. Motiven är fantasieggande: exotiska träd, pampiga vita hus med runda torn, flanerande herrskapsfolk. Och kanske lite oväntat: samer med renar.  

-Jag tror att de här målningarna, förutom den rent dekorativa funktionen, är till för konversation. Det här är ju måltidssalar, rum där man har fest och äter, säger Lars Nylander som är antikvarie på Hälsinglands Museum och expert på interiört väggmåleri.  

I dag är han med som sakkunnig när projektet "Nya berättelser om världsarvet" besöker Flor för att studera väggmålningarna.  

Projektdeltagaren Maximilian Borg är inriktad på samiska spår i Hälsingland.  

-En liten observation jag gör är att de avbildade samerna har vita bällingskor, vilket skulle kunna tolkas som att de är bättre bemedlade. Tösen på en av bilderna ser också ut att ha ett silverbälte, funderar han.  

På ett väggfält syns en scen som fångar besökarnas intresse. Två män håller i varsin häst, den ena märkbart sämre än den andra. Mannen med den ena hästen höjer handen i en gest.  

-Att slå i hand har traditionellt varit ett sätt att markera att affären är klar och jag tolkar det som att det är ett hästbyte som pågår. Det går ju inte att säga säkert hur det är just här men ofta hörde hästbytarna till gruppen resande, säger projektledaren Sebastian Casinge som också forskar på resandehistoria.  

Klara Nygren
0650-294 74
072-214 29 57
klara.nygren@hudiksvall.se