Sex människor vid ett bord, men bara två tittar in i kameran. En far och hans dotter, tillsammans äger de hemmanet. Scenen är ett småbondehem i Nickåra i Njutånger, för där bodde Karin Collin. Hon är den som tar plats i den här bilden, med en auktoritet som verkar självklar. De andra tittar blygt bort eller försiktigt ner i sina tallrikar. Man har just avätit ett mål, kanske bondfrukosten.
Det är nog tidigt på dagen eftersom solen står lågt och samlar in människorna i sitt sidoljus. Karin Collin var skribent, författare, krönikör, samhällsbyggare. En frontfigur för landsbygdskvinnans frigörelse. Så skulle den gamla formuleringen lyda. Innan genusorden började brukas. Hon ville att även landsbygdskvinnorna skulle ha betald semester. Det var på 1950-talet. Hon byggde samhället, inte genom någon enkel tro eller ideologi, utan genom insikt, organisation och humanism.
Collin var ordförande i Centerns kvinnoförbund i trettio år, hade uppdrag i kommun, landsting, statliga utredningar, hushållningssällskap, otaliga kommittéer. Tog plats i samhället alltså, dock inte i riksdagen. 185 röster fattades vid ett val en gång, så det blev som vanligt, en man, en riksdagsman.
En del i bilden är arrangemang, den vackra duken med mangelveck passar inte riktigt till vardagsstämningen och karlarnas arbetskläder. Karin Collin är dock genuin, som det andra man ser: omaka stolar, gummistövlar och trasmattor, enkelvardag. Unus (den enda) var hennes signatur i Jordbrukarnas Föreningsblad. En krönika varje vecka, upplaga 425.000. Av artiklar och minnesord framgår att hon trodde på jämlikhet mellan människor och att kloka reformer vore en väg dit. Karin Collin fick avstå från att hedra Chrustjov vid hans statsbesök 1964, redan då var hennes hälsa dålig. Två år senare avled hon.