Sju kor och deras vallpiga, någonstans i Hälsinglands djupa skogar. En idyll, frisk luft, pinglet av koskällor och suset av granar. En ung flicka håller folkmusikens smäckra näverlur. Så brukar det heta. Eller handlar bilden om något annat? Om tungt och ofta ensamt arbete för en ung flicka för hundra år sedan?
Det hon håller i är i så fall ett arbetsredskap, en näverlur för att höras och skrämmas. För henne är det inte främst ett musikinstrument, utan ett sätt att kommunicera över mycket långa avstånd. Ett annat arbetsredskap är hennes stora ficka, den som kallas ”sleketaska”, där har hon salt och liknande för att locka korna. Trygga dem, få dem tillbaka till vallen, för att mjölka dem, för att av mjölken kunna göra smör och ost.
Korna producerade ett möjligt överskott, ett värde. Alltså följde ansvar och omsorg, för kreatur, för produktion, för hygien, ordning och reda. Korna är av fjällras, tåliga kor som mjölkade bra på det magra skogsbetet. Den stenskravliga marken är betad nästan ner till gräsrötterna. Det är brist på betesmark och fäbodarnas skogsbete kunde ligga många mil från hembyn.
Egentligen är miljön kärv, marken är hård och ofruktbar, flickan är ung och redan präglad av arbetsslit, storskogen dyster och oändlig. När höstmörkret kom, hur många mil fick hon gå för att leta bortsprungna kor? I stugorna stod ibland grova knölpåkar, alla gästande män var inte gentlemän. Fäbodromantik? Inte här, möjligen till helgen, om byns ungpojkar ställde friarfärd till vallen, bogäspe kallat. Här, på vallen, väntar arbete och åter arbete.