Höstplöjning med dubbla hästar någonstans i Hälsingland. Det urgamla arbetet med att vända jorden inför ytterligare bearbetning och sådd. Två bilder, samma arbete, men två helt olika stämningar i bilderna. I det ena fallet är landskapet böljande skönt, de ljusa dalarnas Hälsingland, täkterna välskötta, landskapet en enda kulturupplevelse, varje fåra är dekorativ.
I den andra bilden är det fart och fläkt, hästarna tycks kasta sig mot bogträna, som om de just ryckt igång sitt tunga arbete. Eller, om man så vill; en nationalromantisk bondebild och en realistisk. Är då den ena bilden sann och den andra falsk? Nej, snarare är det så att betraktaren kan identifiera var sin stämning i respektive bild. Den vackra landskapsplöjningen är inte osann, Hälsingland ser så vackert ut att nästan alla kameravinklar blir sköna. Hälsingland behöver inte arrangeras. Men plöjningen verkar förströdd, nästan stillastående.
Den andra plöjningsbilden fångar arbetets hets, tömmarna om halsen, beredskapen att parera plogen, hästarnas våldsamma ansträngning. Den fångar arbetets stämning, av landskapet ser man ingenting, en modern villa i bakgrunden, inte ens en hälsingegård. Bägge bilderna fångar plöjarens precision, kraft och skicklighet, det var ett laggrant arbete. Vi kan växla blick, växla seende. Ett faktum kvarstår: utan det hårda slitet med mark och odling vore inte Hälsinglands dalar ljusa och sköna. Endast mörkt beskogade.