För hundra år sedan, en knekt och hans hustru. Knekten hette Erik Westlund och hustrun hans hette Stina. De bodde i Växbo i Bollnäs, en by som idag är känd för vackra hälsingegårdar och har både kvarn och linspinneri.
Fem gårdar, eller rättare sagt hemman bildade en rote, en enhet som gemensamt försörjde knekten i det som var den indelta armén. Så kallades Sveriges militära organisation innan värnpliktsarmén skapades. Även den senare är nu historia, liksom den indelta armén var i början av 1900-talet. Erik Westlund är alltså historia som knekt på denna bild. Dock lever han ännu sju år efter att fotot tas och dör först 1915, 93 år gammal.
När den indelta armén under 1800-talet får kritik säger man att dessa indelta soldater, knektarna, inte var mer än uniformerade torpare, vilket nog var alldeles riktigt, alltså mindre krigsdugliga. Knektarna var fattigfolk i småstugor, oftast placerade på den uslaste marken i byn. Men på 1600-talet var den indelta armén ett genidrag som höll Sverige uppe som stormakt trots obetydligt befolkning och lika obetydlig ekonomi. Genom att i princip göra samtliga manliga invånare till potentiella soldater, försörjda av hela bondeklassen.
Sverige var ett litet imperium på bondefötter. Erik Westlund deltog aldrig i strid. Dock i många årliga övningar, till dessa gick han till fots. När han kom åter sköt han kanske ett skott i luften, precis som Raskens i den TV-serie som denna sommar åter repriseras. Resten av året slet han förmodligen med jorden på sitt torp, han, liksom hustrun om vilken vi inget berättar denna gång. Om han nu inte var hantverkare: skomakare, snickare eller liknande. Erik och Stina tillhörde utanvidsfolket. En hälsingeterm för icke-jordbrukarna i bondebyarna, de som bodde utomvids, alltså i byarnas utkanter.