Vad allt berättar inte flygfoton? Här ser vi Hudiksvalls centrala delar från ovan, någon gång 1940–50-tal. Staden har ju rykte om sig att ha bevarat mycket av sin äldre bebyggelse, men just i dessa kvarter än nog minst hälften av byggnaderna utplånade.
Fäst blicken ovanför kyrkan en stund: de små fattigkvarteren Postgränd och Ringaregränd, tillhåll för allsköns löst folk, nu står där kolosser från HSB. Eller flickskolan, som normerade töser till representativ hustrutillvaro i hundra år och mer, där finns nu Fyrens dyra parkering. För att inte tala om Fyren själv och hela kvarteret ovanför, där Guldsmedens kommersiella och administrativa centrum reser sig sedan 1980.
Om man vill hitta de gamla gatorna, då ska man leta efter diagonaler. Gatusträckningar som ännu inte blivit upprätade efter stadsplanerarens linjal och sticka. De små gränderna i stadsdelen Strand syns i kortets högra, nedre hörn. De är resterna av ytterligare en fiskarstadsdel, med småstugor och diagonala smågator som Gropgränd, Repslagargatan och Bjälkgränd. Där hade Idenorsbönderna en bjälkgrop, ett timmerupplag för de bjälkar de sålde till staden. Backarna i Strand stupade brant ner mot Kattvikens stränder.
Den viken är torrlagd och mest av allt påminner Strand idag om en park. Nathan Söderbloms park. Allt efter den biskop och nobelpristagare som tillbringade några skolår i en fastighet längs Lilla Kyrkogatan, också den i bildens högra kant. En verkligt grön stadsdel var det, och gatumönstret slingrar sig som en byaväg. Ja, Södra Kyrkesplanaden är mer gatstump än ståtlig esplanad och genvägarnas stigar efter allt spring syns tydligt.
Fiskarstans gårdsbebyggelse skulle en gång byggas över med standardiserade hyreshus. Den moderniseringen gjorde halt, och onekligen blev Hudiksvall därigenom en mer intressant stad. Men i de mest centrala delarna gick modernismens monument inte att hejda.