Genuint bondbröllop. I Delsbo och med så stor ståt som möjligt. Bruden, utstyrd som en julgran (eller majstång som Bror Hillgren uttryckte det), spelmän, gäster som poserar framför Hälsingegården. Så som det brukar se ut, tiden är runt 1900. Genuint, allt stämmer, allmogekultur.
Fest i dagarna tre eller sju, ja rent av åtta. Mat, brännvin och dans, särskilda brudlåtar, nykomponerade av mästerspelmannen. Äta och dansa, supa och sova, sen börjar man om. Bruden signalerar välstånd med sidenhalsdukar knuta i bältet, ju fler dess bättre. Brudpenningar, brudbälte och halskedja, silver överallt. Pappersblommor runt hennes huvud och på hjässan brudkronan. Brudgummen har långrock och hög hatt. Grant så det förslår, ett välbeställt hus vill man tro.
Ja, eller så inte. Det är faktiskt inget riktigt bröllop. Hela bilden är konstruktion, eller rekonstruktion av något som alldeles nyss var verklighet. De som låtsas gifta sig är syskonen Ehn, Erik och Margta. De poserar uppklädda för vykortsproduktion.
Men just eftersom vi resonerar om Delsbo blir allt mera komplicerat, även om det är nationalromantik och man kanske vill visa den äkta bilden av opåverkad, gammal bondekultur. Den folkliga dräkten i Delsbo levde i vardagslag mycket länge, in på 1930-talet. När ett riktigt eller fejkat brudpar klär sig i historiedräkterna är det alltså en bugning åt en tradition som ligger helt nära, det är visserligen ett spel, men det är också en nästan levande realitet.
Hur var tanken? Förstår man att det handlar om det för alltid förlorade? Eller finns tron på att det existerar nån slags eviga värden i kulturen? Men inte mer eviga än att Erik, några år senare, emigrerar till Amerika, modernitetens kontinent. Kort därefter följer hans syster efter. Hon gifter sig i USA, får stor familj. Man undrar hur den bröllopsbilden ser ut?
Och vem framställde bröllopsscenen? Kanske Johan Rudolphi, fotografen som begrep vad publiken efterfrågade och tillverkade vykort i tidens smak.