Här disciplineras framtidens ungdom för kommande uppgifter. En realskoleklass, nej flera, under Wilhelm Lindskog, gymnastiklärare i Hudiksvall mellan 1918-1927. Större och mindre gossar, gymnastikuppvisning på skolgården en tidig vårdag 1924. 144 elever, ett gross jämnt, närmare tvåhundra elever fanns det totalt detta år.
Gossar, möjligen en och annan flicka, först 1927 fick de senare fritt tillträde, men enstaka gymnasieplatser fanns redan. Spikraka led, höfter fäst, halva gruppen tänjer höger, halva vänster. Lindskog var militärisk i sin attityd, som reservofficer kunde han inte gärna vara annat. Han är med andra ord typisk, för yrket och för tiden. Man minns honom för detta, och för att han anordnade idrottstävlingar mellan folkskolepojkar och pesar, alltså realskolegossar. Öknamnet är ett ord med oklar, möjligen obscen betydelse.
Birger Lundberg skriver (”I min lilla stad” 1964) om dessa tävlingar från den tid när de två grupperna fortfarande rök i hop med varandra i ganska våldsamma slagsmål. Allt i det yttre är sig tämligen likt. Gymnastiksalens tegelmassor, sjöutsikten över sågverksområdet. Men något sågverk finns ju inte längre på sågverksområdet. Förvaltarbostaden för Håsta udde finns dock kvar.
Någonting annat är sig också likt. Den vindpinade ensamheten över en skolgård och olusten i uniforma rörelser längs raka led. Någon individ, förutom läraren på sin hoppbock, syns inte. Allt är kollektiv och gruset knastrar ovänligt under sulorna. Olusten ska inte försvinna på länge. Varken ur undervisningen eller ur dess minne.