Det är tanken som räknas. Sex kvinnor visar upp sina dräkter på en bild från sekelskiftet 1900. Vi vet inte var, och vi vet inga namn. Men vi vet vilka de bör vara. De bör komma från de välbärgade, borgerliga skikten i städerna där det blev på mode att klä sig i allmogedräkt vid denna tid. Vad nu allmoge är. Kläderna kallades nationaldräkt och blev kanske inte helt autentiska, vad nu det är. Men frimodigt blev det, de sex på bilden bär allt från plågsamma snörliv till förmodade samiska långklänningar.
Detta fenomen växte ut till att bli en folkdräktsrörelse i nationalromantisk anda. Att klä sig arrangerat ”folkligt” kunde resultera i en same, smålänning eller som kvinnan med den toppiga huvudbonaden, en dalkulla. Man sökte och fann sin nationella identitet, sina särdrag. Skansen grundades, svenska flaggan blev officiell, du gamla, du fria blev nationalsång. Sveriges första skyddade naturområden fick namnet – Nationalparker. Fast samerna redan bodde där. Tanken som sagt, tanken på nationen Sverige.
Dräktfenomenet spred sig och fick stark ställning i den samtidigt födda hembygds- och folkdansrörelsen. Den andra tanken handlar om demokrati. Bland de medelklasskvinnor som sömmade folkdräkter fanns de som också skrev upprop för lika rösträtt. Så gjorde Stina Rodenstam i Hudiksvall. Hon som 1897 startade en hushållsskola. Då saknade kvinnan rösträtt. 1919 blev hon själv invald i Hudiksvalls stadsfullmäktige, då äntligen kunde hon börja utöva sitt medborgarskap. Stina Rodenstam syns ingenstans i bilden. Ändå finns hon överallt i den, med sina samtidiga tankar på nation och rösträtt.