Pal-Jonke i Rimskog är en pigg 82-åring som lever sitt eremitliv långt inne i skogen. Detta kunde lokalpressen meddela i maj 1957. Samt att hunden heter Dunker, snäll men oduglig till harjakt.
Varför finns (fanns?) det så många enslingar i de hälsingska skogarna? Kojmänniskor som lever på försynen och någon enstaka granne som ser till dem i deras ”eremittillvaro”. Jonke var född dalmas, i 42 år for han runt och arbetade som stabbläggare vid olika sågverk, Furudal, Fredriksfors, Långbacka.
Särskilt knepig av sin enslighet verkar han dock inte, är glad och pratsam uppger tidningen. Har fällt 15 älgar under sitt liv och får gå 6 kilometer till affären i Källeräng. Om det är oväder går han därför bara en kilometer till grannen och ringer efter varor. Nej, rollen som eremit tillskrivs honom mest av journalistiskt tvång: rätt sorts kliché. Någon marginalmänniska är han knappast. Men redan som fjortonåring kom Jonke för nära en hyvelmaskin med sin högra arm, man ser det på bilden också.
Berättelserna om kojmänniskornas eländiga liv blir ofta oförlåtligt romantiserade. Pal-Jonke heter Jonas Jonsson och är en åldrig arbetare som bor ensam i sin stuga, folkpensionär. Som många andra i sågverksnäringen har han bokstavligen blivit reducerad i mötet med den industriella tekniken.
Jonas Jonsson tycker om att läsa och röka, märkligt nog förser honom landsfiskalen med cigarrer. Stumpen efter en sådan sitter fast i hans pipa. Fickuret hänger på en spik, som seden var. Stugan verkar spartansk.
Varken eremit eller fnoskig. Bara en gammal arbetare, och med Dunker förstås, i en stuga i Rimskog, Delsbo.