Syskonen Anna och Johan Larsson står framför sin ägandes gård i Högen Bergsjö, och den byn bär ett passande namn. Där, på ägorna till gården Djupe ligger en gravhög, och fler strax intill, troligen har det gett byn dess namn. Gravhögen har kallats kungagraven i folkmun och tros vara från den tidiga järnålders 500-tal.
Och syskonen ser slitna ut, som trälar ur forntiden, medan den tillfälligt anställde ynglingen Tage Palm ännu är frisk, smal om midjan och rosig om kinderna. Det är 1956, en kylig förmiddag, i farstun skymtar en stor mjölkflaska och man har börjat modernisera fönstren. Syskonen är drygt sjuttio år gamla och ser ut precis som jag minns äldre och slitna småbönder från min barndoms Norrbotten.
Kropparna sneda och förvärkta, lika krokvuxna som de trädrötter man tänkt att de slitit bort på sina nyodlingar. Det är ingen bild för turistreklamens Hälsingegårdar precis. Byn Djupe skulle enligt sägnen ha lagts öde av digerdöden på 1300-talet och en gammal ramsa berättar om de första inbyggarna: Klämmet i Kitte, Sjul i Djupe, Tomas i Sunne och bonn på Ön. I andra versioner är det Knut i Djupe, Thomas på Ön och Sjul i Sundet. De stod ute på ägorna och hojtade till varandra. En ursprunglig konversation mellan ursprungliga inbyggare, namnen något oklara.
Syskonen Larsson bär knappast någon stormannatradition. Värken i deras krokiga ryggar är det som byggde upp vårt värderade kulturarv. De stolta gårdarna, det öppna landskapet. Värken, krokigheten, ett immateriellt kulturarv?