Fanorna fladdrar i sommarbrisen och det vimlar av folkliv runt järnvägsstationen i Hudiksvall. Invigning av statsbanan Hudiksvall-Ljusdal 1 juni 1888. Finklädda människor, nyplanterade träd och nationell stolthet. Den sistnämnda får man föreställa sig, kanske som blåsten i flaggorna?
Strindberg hånade denna nationella yra, dessa ständiga invigningar och kungliga festtal. Novellen heter ”Svenska folket” och är ohyggligt rolig. Sex år innan jubelfesten i Hudiksvall: ”Kungen kommer. Smörgårdsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla. En pulsåder är öppnad (en ny åderlåtning). Nytt blod ska strömma genom den svenska statskroppen var hjärta ligger på slottsbacken”.
Det blev skandal och veckotidningen Figaro kallade Strindberg sinnesrubbad. I Hudiksvall dröjde man med festen. Utan kung celebrerade man den 30 augusti. Då var det festtåg, gudstjänst, middag. Den sistnämnda endast öppen för herrar. 300 herrar i stadshuset hade sålunda roligt värre: landshövding Björkman skålade för konungen och borgmästaren Sandqvist skålade för landshövdingen. Lantmätare Widmark skålade för Hälsingland och häradshövdingen Berglöf skålade ”skämtsamt” för hela Norrland.
Den angenämaste sinnesstämning rådde, borgmästarvillan hölls illuminerad. Järnvägen var då samma framtidslöfte som bredband och IT sades vara runt 1995. Innan kraschen. Stor var inbillningskraften vid bägge tillfällena, struntpratet nästan utbytbart.
Verklighet, den gången, var att 701 170 kubikmeter jord flyttades, 49 576 kubikmeter berg sprängdes. Riksdagen anslog 4,6 miljoner. Tunga siffror, nya samband, denna gång av järn.