En gård brinner, eller är det ett uthus, en loge? Ingen timmerbyggnad i vart fall, de tunna bräderna släpper genom eldens ohyggliga ljus. Och branden flammar och rasar, ett inferno som redan tänt an det mycket mindre uthuset till vänster. Brandstegen brinner, snart även telefonstolpen och dess ledningar.
Kvinnorna hastar ut på den plöjda åkern, för att rädda åtminstone något. Hittills har man bärgat ett äldre skrivbord och ett högst modernt soffbord, där en resväska med kläder tronar. Nu bär man något annat, kanske en mindre säng, och sängkläder. Bakom dem dånar elden. På ett sådant sätt att man måste ha upplevt det för att veta.
Ett urtidsvrål rakt upp mot himlen när fast materia omvandlas till hetta, till ljus och rökgaser. Upplevelsen sätter sig i kroppen, trots att man inte själv berörs av den rent världsliga förlusten. Även känslan är urtida, ursprunglig. Respekt, rädsla och en ohygglig fascination. Småningom lärde sig människan bemästra denna obegriplighet. Men då och då återtar den kommandot och sätter oss på plats. Som här i Bergsjö Hälsingland, mest troligt någon gång på 1950-talet.