Säg ordet ”söndagsskola” och genast kommer en bild fram, en bild av ideala söndagsskolefröknar, barn och guldstjärnor. En kvinna, flink vid flannelografen och duktig på orgel, ett pedagogiskt fenomen som snällt behandlar alla lika och gör de ostyriga barnen stillsamma och lyssnande.
Söndagsskola och söndagsskolefröken. Ursprungligen engelsk slumverksamhet. Vad är då detta för bild? Tretton skägg runt det tunga bordet där ännu tyngre beslut klubbas igenom och sekreteraren raspar ner dem med stålpennan. Kanske är det stadens drätselkammare, eller dess fullmäktige? Kanske styrelsen för trävaruaktiebolaget eller brandförsäkringsdito? Samhällets stöttepelare väl? Entreprenörernas rundbukiga församling, helt säkert.
På sätt och vis. Maktens män, men i form av Allmänna Söndagsskolekommittén i Hudiksvall. Besatt av sådana som viktualiehandlare Strid, stadsträdgårdsmästare Björn och glasmästare Andersson. Barnexperter. Man håller till i fabrikör Wiklanders våning, Storgatan 24, en av få med elektriskt ljus. Där allt var mönstrat i allvarliga och mättade färger medan söndagsskolan fick sina vägande beslut. Och i dessa avgörandets timmar deltog inga snälla söndagsskolefröknar alls. När sekelskiftet 1900 var för handen i staden Hudiksvall.