Prästen Carl David Othzén döper en pojke i sitt finnskogskapell i Gruvberget. Det är lite ovanligt, men Othzén var inte vanlig. Omstridd säger några, stridbar vore rätt ord. Mer än komminister blev han aldrig, men sex böcker fick han fram, tre äktenskap, tre månaders avstängning från ämbetet och ett liv som räckte till åttiotre år.
Ur den vanligtvis sövande skrift som heter Herdaminnen citerar vi: ”Otzén var socialt engagerad och verkade idogt för att ordna moderna kommunikationer som vägar, post, telefon och elektricitet till Bollnäs finnskog. Han försökte medla i konflikter, utsattes för förtal och blev vid ett tillfälle anmäld för att han ha hållit ett arbetarmöte i kyrkan. Han blev också beskylld för att ha rivit en sida ur en psalmbok, att inte ha varit rätt klädd vid ett barndop samt för att ha skjutit med gevär mot klockstapeln.”
Socialt samvete, kristligt skulle många säga, kanske med undantag för det där med klockstapeln. En befrielseteolog i finnskogen? Ivrade för proväktenskap, var frivillig ordningsvakt vid syndig dans i hembygdsgården, höll föredrag på Nalen i Stockholm. Som något från urkristendomens tid meddelar även Herdaminnen att han hållit gudstjänster i kolarnas skogskojor. Förtalad och anmäld.
Gammaldags herde och modern reformator. Självklart. Och dopet av tonåringen då? Ja, kanske hade gossen vuxit upp i ett frireligiöst hem som sett dopet som långt allvarligare än en namngivningsceremoni efter födelsen. Svenska kyrkan har ju som bekant en annan syn. Men Othzén han döpte, denna gång iförd full prästskrud.