Kanske kom han fram till slut, Plantan Örn, som föresatte sig att gå till Göteborg för att gratulera Ingo till världsmästartiteln i tungviktsboxning år 1959. På bilden befinner han sig vid det som idag kallas södra infarten i Hudiksvall, strax söder om Håsta by, man skymtar en gammal Bil & Buss-skylt i grönskan. Han lovar tidningens reporter att inte överskrida hastighetsbegränsningen.
Det är den 1 juli och möjligen for de förbi varandra, Plantan och Ingo. Bara veckan därefter uppträder nämligen den senare i grannstaden Söderhamn. På en gala i Idrottsparken med brodern och sparringpartnern Rolf. Stämningen i landet är fortfarande euforisk efter knockouten på Floyd i Yankee stadium i New York den 26 juni. En natt när tre miljoner svenskar vakade framför radioapparaterna för att höra sändningen från Radio Luxemburg, Sveriges Radio ville inte sända proffsboxning.
Plantan Örn var en lokal profil. Hans namn var Arthur Örn, en mångbegåvad människa, uppskattat revyskådis bland annat, musikalisk som få. Uppträdde bland annat i marknadsrevyerna i september, spelade flera instrument. Varför han föresatt sig denna gratulation vet vi inte, men han startade klockan nio om morgonen. Matchen var stor på ett sätt som idag måste tolkas och förklaras. Det var en nationell samling, och natt blev till dag när pressen gick ut för att intervjua folk om deras upplevelser av knockouten.
Ingen sport hade högre status, ingen seger var större. På skolgårdarna tog pojkar med boxningshandskar och tränade, men slag mot ansiktet var förbjudet vill jag minnas. Den uråldriga sporten bar ideal från tider när den fysiska styrkan var avgörande och både byggde och rev samhällen. Och arbetarfamiljen Johansson blev något av det goda exemplet i media, framgångsrik men alltid rejäl. Kanske beslutar man sig då för att gå den långa vägen från Hudiksvall till Göteborg för att frambära sin gratulation.