Fotografiet fångar stunden brukar man säga. Stunden när mamman kommer ut på trappan för att lyssna om barnet sover lugnt i barnvagnen eller kanske för att känna om tvätten torkat, så där i förbifarten, medan hon ordnar om något annat vardagsbestyr där inne i huset. Det är i fiskarstan i Hudiksvall, den östra stadsdel som färdats hela vägen från de påvra fiskarnas plats, över rekordårens hot om totalsanering och fram till det skyddade kulturreservatet med status och hårda planbestämmelser.
Här är det femtiotal och den stora striden om riva eller bevara har ännu inte stått och kvarteren är trångbodda och omoderna, utedass ofta standard. Motståndet mot den synliga fattigdomen var argumentet för rivning. Välståndet skulle inte rymmas i stugor och hus som mindes sin historia alltför tydligt. Provinsialläkare skrev rapporter om vatten och avlopp och fullmäktige antog planer för sanering och moderniteten växte i rakare hus av tegel och betong.
Människans valfrihet är ibland mycket stor i historien: modernitet som rivning eller modernitet som bevarande. Oftast segrade det första i svensk efterkrigshistoria. Men fiskarstan i Hudiksvall ger exemplet på det senare.