I folkskolans brandgula sångbok ”Nu ska vi sjunga” finns en visa av Anna M. Roos, ”Positivspelaren”: ”Veva, veva positiv,/ se vad här är brokigt liv!/ Se vad unga, gamla/ sig till spelman samla!” Och så bilden, en svartskäggig och glad man som vevade, en arketyp som det heter. Om man slår på nätet är en italiensk invandrare inte sällan den typiske positivspelaren.
Kanske är det en italienare även här på bilden. Han är anonym och står i Trönö hösten 1951 och sjunger gör han också. Dock har han ingen apa som heter Jocko och var ifrån Marocko. Skägget har grånat, han är åldrad och sliten som om han vistats alldeles för länge i folkhemmet och i arketypen ”positivhalare”.
Ignaz Bruder Söhne från Waldkirch har tillverkat instrumentet, som är ett vackert exempel på gammal, mekanisk högteknologi. Ignaz Blasius Bruder var en tysk orgelbyggare för sådär 200 år sedan, i Schwartzwald, sydvästra Tyskland. Positivet är ju en orgel med vevanordning.
I boken ”Gamla Stockholm” (1879) har August Strindberg som vanligt fångat sakens kärna om detta spelverk: ”I början af detta århundrade anländer positivet till Sverige. Det var ett lättskött och demokratiskt instrument som höll allmänheten i kunskap om operans repertoar.” Tysk teknologi, italiensk operatradition, invandring och så tillsist Trönö.
Typiskt Hälsingland, detta bondelandskap där tyska borgare byggde upp Hudiksvall, engelska specialister gjorde textilindustrin och utsädet till det fantastiska linet kom från Baltikum. Inte ens i det inre av sina skogar är Hälsingland något annat än Europa.