Bussen är modernitetens rörelse från centrum till periferi. Begrundar den bistre herr Blomberg detta tänkvärda faktum, eller vill han bara hem? Till periferin. Han står ju framför bussen i sin mycket välskurna vinterrock och det är en blekt kall januaridag 1950.
Periferi brukar betyda landsbygd och bussarna var – och är – en pendel mellan denna landsbygd och staden, som kallas centrum. Modernitet är för stort för att beskrivas kort, men innebar bland annat att beställda köpevaror från staden kom ut till byarna. Jag hämtade själv min första skrivmaskin på detta sätt nere vid E-4 där den blå Norrlandskusten stannade. Och när landsbygdens hus skulle rustas upp förde bussarna materialet ut till byarna, den underhållsfria eterniten exempelvis. För att inte tala om varubussarnas rullande snabbköp.
Men pendeln förde också människor till centrums industrier, arbetarbussar kallades de då, med en säregen kultur av manlighet och kortspel. Och överallt stannade bussarna, vid minsta vägskäl på skogen kunde gummorna släppas av, eller skolbarnen på. Så hade bussen också ofta namn av den by där pendelrörelsen startade: när går Enångran?
Infrastruktur håller samman; hela länder, landskap, små provinser. Ett nätverk innan ordet uppfanns och säg den människa som inte varit del av detta nätverk. Som herr Blomberg är, en svart staty framför bussen ut mot periferin och världen.