Framför Centralhotellet i Hudiksvall står barnen på skidor. I gammal målerikonst kallas sådana figurer för staffage. Flickor vaktandes getter framför ett berg, eller några kor betande vid sjön, det livade upp tavlan. Centralhotellets regelbundna fasad livas upp av gossar med långa skid- stavar, alldeles stillastående. Och så en man som står på balkongen.
I en minnesbok av Tage Löjdström står det att en gammal dam ägde hotellet 1938, hon låg mest till sängs. Löjdström anlände till sin an- ställning som vaktmästare det året, fick uniform och mössa med hotell- namnet på, vid järnvägsstationen raggade han gäster. 15 rum, alltid fullbelagt. Den förre vaktmästaren söp men Löjdström var Godtemplare och nykter. Han hämtade is på bryggeriet, is från Lillfjärden. Hotellet låg alldeles invid nuvarande taxistationen i Hudiksvall och taxistationen, den är gamla elverket, ja det blir lätt många detaljer i lokalhistorien.
Många byggnader revs i denna gamla stadsdel som heter Strand. Läroverkseleverna brukade sitta i backen på teckningstimmarna med uppgift att avbilda de gamla stugorna. Pittoreska motiv, ofta på äldre vykort. Parken har nu namn efter Sveriges mest berömde ärkebiskop någonsin, Nathan Söderblom. Han gick några år i skola i närheten och det räckte för namngivarna. Och egentligen var hela Strand ett fattigt område med fiskarhistoria. Ett tragiskt mord 1902, nej flera, en bit från hotellet brukar bli omskrivet.
Ja, många detaljer, många ”berättelser” som vi inom historiebranschen säger. En homeopat som också handlade med gamla möbler sägs ha ägt stället en tid och Löjdström minns att de handelsresande ofta uppträdde arrogant. Hade Centralhotellet varit kvar hade dess väggar kunna berätta om fler detaljer. Men det revs ju, runt 1960 någon gång och ingenting kom i dess ställe.