Sällan får vi se hur husbyggen gick till i det gamla samhället. Här är det 1908 och gården Pelkens i Lia, Bjuråker får en tillbyggnad för att bli fattighus i socknen. Timmer i högra delen, brädväggar till vänster. Men kyrkoherde Ringkvist, en modernare man, ville inte kalla det fattighus, utan hellre försörjningsinrättning.
Samhället avslöjar sig i sin syn på de fattiga och kan välja; hårt, oförstående eller jämställt, drägligt. De fattiga har drivits ut på vägarna att tigga, fångats in på anstalter, på tvångsarbete, de har hunsats, förbjudits och undantagsvis accepterats. Fattigvårdslagarna har lång historia och först 1918 förbjöds fattigvårdsauktionerna, där barn auktionerades ut till lägstbjudande. Reglementet för Bjuråkers fattiggård inleds med den vanliga pisksnärten, ”Alla vid denna fattig- gård intagna personer äro skyldiga att föra ett fridsamt, anständigt och sedligt lefnadssätt”.
Onödigt prat vid måltiderna var förbjudet, reglementet omfattade hela vardagstillvaron, arbetstider och måltider. Ungefär som att de fattiga bestraffades för sin ständiga förmåga att falla ner i fattigdom. Kroppstraff var inte ovanligt. För våldsamma eller sinnessjuka intagna fanns ofta järnbeslagna celler.
Fattighusen var försörjning, inte vila. De intagna fick inte välja om de skulle arbeta eller inte. På landsbygden var det ofta en större bondgård som köptes in, jorden följde med och man drev jordbruket vidare, kor, hästar, potatis och hö, hela driften.
I folkmun förblev ålderdomshemmen fattighus, långt sedan välfärden gjorde samhället rimligare och rättvisare. 1949 gjorde författare Ivar Lo-Johansson sin resa genom ålderdomshemmen och skildrade tristessen, vanvården och snålheten. Det blev artiklar, radioprogram och småningom böcker: ”Fattighjonen har blivit socialhjon.”
Idag 2015, tigger inga fattiga längs sockenvägarna längre. Nej, inte längs vägarna.