Kristendomen är en missionerande religion. Under den tid när missionärerna ännu besökte landets alla bönhus och visade bilder från missionsfälten visste alla innebörden av ordet ”hedningar”, liksom löftet i ordet ”omvändelse”. Ibland följde någon ”omvänd” från Kongo, Tanganyika eller Abessinien med missionären, det drog extra folk till missionshusen, som frikyrkornas lokaler också kallades.
På bilden samlas kristna afrikaner utanför sin kyrka, ingen vit man syns, ingen missionär. Men det finns andra bilder. Tiden är 1920-tal, det är ett vykort från Missionsförbundet, en fortfarande aktiv frikyrka. Vivi ligger i Kongo, som vid tiden var en belgisk koloni. Kolonialismen var utomordentligt grym, Wikipedia konstaterar torrt: ”År 1870 lät kung Leopold II av Belgien inta Kongodeltat och tvinga dess lokalbefolkning till slavarbete. Naturtillgångar som elfenben och gummi skövlades.”
Västerlandets kristna mission inryms oftast i bilden av Västerlandets kolonialism. Inte för att missionärerna var grymma, deras skolor och läkarstationer var mestadels humana. Utan därför att Västerlandet tog sig rätten att skapa sin egen världsordning. Först 1959 blev Kongo, idag Kongo-Kinshasa, fritt från Belgien.
Många av dagens globala problem, krigen, massakrerna, svälten, förtrycket, har sin rot, eller flera rötter i den koloniala historien. Men alla enkla bilder är komplicerade. Missionshusen byggdes av svenska folkrörelser, av människor som själva fick kämpa för sin demokratiska ställning, sina rättigheter. De skänkte av sin fattigdom till de ännu fattigare. Och baptisten och missionären E V Sjöblom (1885–1903) har kallats en av kung Leopolds hårdaste kritiker. Hans historia berättas i Adam Hochschilds bok ”Kung Leopolds vålnad” (Ordfront, 2000).
Komplicerat alltså, även tolkningen av denna bild från kapellet i Vivi, med sin församling.