När älgjakten beskrivs är det ofta i termer av manlighet och död, urgamla riter, blod och slakt. Men betrakta då bilden av älgjägarens väntan. En närmast uppsluppen stund på stenen, någonstans i Hälsingland 1972. De orangea banden på hatt och klädsel var inte införda, vi ser en glad toppluva och en blick som plirar mot skogsbrynet. Walkie-talken i ena handen, älgstudsaren i andra och så kikarsikte, jakten moderniserad.
Kanske är det den efterföljande slakten som lockat fram urtidstankarna, när älgens väldiga innanmäte slafsade ut på marken, när klövar skars av och huvudet blängde för sig, uppallat mot bodväggen med brusten blick och tungan hängande. Byns småpojkar flockade på respektfullt avstånd, undan svordomarna, könsorden och alla anspelningar på andra avskurna kroppsdelar på älgtjurarna.
De väldiga kropparna upphängda i logbjälkarna, lite senare högarna av kött som fördelades i jaktlaget. De långa benen som aldrig rymdes på traktorsläpen när nya troféer kördes genom byn.
Några veckor dessförinnan, i septemberkvällarna; ekot från inskjutningen av gevären på byns skjutbana. Samma småpojkar kunde där leta kulornas blyrester i sanden och kanske tomhylsorna på skjutvallarna, fantisera, imitera, vissla med hylsorna.
Det var inte storföretagens miljonjakt med helikopter och influgna hundar precis. Det var minnen, identitet och djupt rotade beteenden. Folkligt och riktigt roligt, av bilden att döma.