Det kallades att ”veda”. En sysselsättning, eller hellre ett livsnödvändigt arbete: ”skaffa ved, samla, köra hem eller hugga ved”. Åtminstone förklarar den gamla ordboken över dialekter det så. Det är ett norrländskt uttryck, och visst gör den gamla kvinnan just detta. Hon ”vear” böjd under bördan. Ett rep har hon svept runt de torra kvistarna och det borde räcka till några brasor, i öppenspisen eller järnspisen.
Torra kvistar brann ju bra, gav ingen rök och en hastig eld om man ville grädda plättar exempelvis. På fäbodvallarna var det en lördagssyssla, för om lördagkväll kom friarna. Ifall vädret då var torrt och vackert kunde man ”vea” och därefter bjuda på plättar.
Friarna hörde nog till det förflutna och troligen skulle inte etymologin roa henne speciellt, hon på bilden. Och ’ved’ betydde en gång även ’skog’ och lever kvar i gamla namn som Finnveden eller Tiveden. Skogen kallades ibland för ”fattigmans rock”, då syftade man inte på möjligheten att samla vedpinnar, utan mer att skogen skyddade mot nordanvinden eller annan elak blåst, den läade.
Även vindarna söder om Norrland kan vara obarmhärtigt kalla. Det visste Ivar Lo-Johansson som (i romanen ”Bara en mor”) tyckte att just detta ordspråk om den fattiges rock var den svenska poesins vackraste pärla.
Gumman knogar hemåt med sin ved, genom ord och historia och ändå mer historia, kanske till en väntande plättlägg.