Elektrifieringen. Vad den gjorde med nationen Sverige är en pågående historia, gigantisk. Den rymmer upplysning rent bokstavligt, liksom uppdämda älvar, dränkta samiska boplatser, kärnkraftsomröstningar och tysk brunkol. Den är lika global som den är strängt lokal, när landsbygden elektrifierades förändrades folkspråkens uttryck och kraftledningarna fick egennamn: Porjusledningen, Marmaledningen, Kreugerledningen. Och man skämtade om att till och med på utedasset rådde upplysning och eftersom el och maskiner var männens sak kom nu männen att även utföra kvinnosysslor, som mjölkning. När flera i byn satte på vedkapen (elmotorn!) samtidigt gick effekten ner hos den lokale leverantören. Men barnen kunde läsa läxor ordentligt om kvällarna, i det klara ljuset från framtiden och glödlampan.
På Hilding Mickelssons bild av installatörer härskar en slags futuristisk optimism: kraft, skönhet, optimism och rena linjer. Och elektrifieringen av nationen är redan fullbordad, året är 1951 och egennamnet är nog firmans: Norins elektriska. Någonstans i Hälsingland och Mickelsson riktar som vanligt kameran uppåt, det ger den dramatiska effekten; arbetets hjältar i himmelsljus.
Samtidigt syns säregenheterna, en av montörerna har kavaj och hatt, så kunde utstyrseln se ut under detta arbetande femtiotal. Stil och finess, elektriker hade länge hög status som modernitetens riddare. Långt från grovarbetarens tunga slägga. Man klättrar i en mindre transformator, en anordning som sänker högspänningen till användbar hushållsel.
Som driver denna pågående berättelse om kraft och historia.