Det fanns en tid när det som hände i samhället allra närmast också rapporterades. Vi kan kalla den lokalpressens tid. Den som faktiskt beskrev att en skogsarbetare, en huggare försvunnit från en avverkning i Hasselaskogarna i juli 1957. Allvarliga och samlade män samlades runt kartan, Karl Lundin och Hilding Viklund blev namngivna. I Kölsjön norr om Hassela en regnig sommardag.
Huggaren hette Ove Åström och den följande dramatiken räckte några juli- och augustiveckor. Åström arbetade för Ströms bruk, ett lag på 9 arbetare som åkte buss ut till avverkningsplatsen och bodde på ett ”skogshuggarhotell” i Hassela. Men den här måndagen kom aldrig Åström till bussen, och inte gick han till fots hemåt hellre, så senare på kvällen åkte 23 man upp för att leta på hygget. Hittade blodspår på en stubbe och följde spåren, 1,5 km bort från arbetsplatsen, i fel riktning hade han gått. Ett barkjärn saknades, det regnade och efter midnatt gav man upp.
Närmaste polishund fanns i Sollefteå så brukshundsklubben ställde upp med en schäfer. Nya spaningar, terrängen var oländig och blöt, fyra timmar orkade hunden med. Teorierna om försvinnandet var många, men förblev oredovisade. Hemvärnet och frivilliga stötte till, barkjärnet påträffades men ingen Åström. Under onsdagen hittar man rester från ett smörgåspaket, mystiken sades tätna, kunde 37- åringen gömma sig för spaningskedjan? En lega från nattvilan och en konsumpåse påträffas, konsumföreståndaren bekräftade. Legan saknade granris, vilket en förnuftig människa borde ha ordnat! Sinnesförvirrad? Erfarna huggare uttalade att de aldrig hört någon skada sig i huvudet med ett barkjärn, statspolisen deltar i letandet.
Under lördagen avsöks trakterna runt Klöfberget men efter en vecka ställs spaningarna in, dock hålls polisärendet öppet. Man befarar nu att Åström fallit ner i någon av de djupa bäckarna i området. Medietystnad råder därefter i en vecka.
Lördagen den 27 juli hör arrendatorn Göte Källman i Lindsjön hur hunden ger skall. En utmärglad, skäggig man i skrynklig kavaj (!) närmar sig gården. – Jag har visst varit borta ett tag, säger Ove Åström och stiger in i huset. Han bjuds på kaffe innan polisen skjutsar honom till lasarettet i Hudiksvall.
Åström hade skadat halsen med sitt barkjärn och tillbringat alla nätter i det fria, utom den sista, då han sov i en sommarladugård. Efter matsäcken hade han levt på halvmogna bär och klarat sig tack vare sin starka fysik.
Levande alltså, men medtagen. Hur blev det sen? Fick romanen fler kapitel? Det vet vi icke. Men hela detta skeende, ytterst lokalt och samtidigt fullständigt allmängiltigt, rapporterades sakligt under några veckor av den hälsingska lokalpressen under sommaren 1957.