Fyra kvinnor står framför en man med kamera. Kvinnorna har folkdräkt, Delsbodräkt med sjalar, hättor och väskor. Mannen har klätt sig som en same och håller i en småbildskamera. Det är sommar och de står framför ett blommande äppelträd.

Äkta dräkter, äkta folk

På Forsa folkhögskola i Hälsingland har Galen Baker från USA skrudat sig i en äkta ”lappdräkt” och gjort sig klar att porträttera de likaledes äkta Delsbostintorna Lydia Rosén, Sigrid Brodén, Tora Blanck och Anna Pettersson. Samtliga fyra är tidigare elever vid folkhögskolan som så länge skolat fram avancerade färdigheter i de textila konsterna.

Det är i juni 1959 och två veckor efter att bilden tas blir Ingemar Johansson världsmästare i tungviktsboxning. I Galen Bakers hemland, på Yankee Stadium i New York under en natt när tre miljoner av svenska folket vakar och jublar. Tiden knyter ihop händelser till märkliga sammanhang och Ingemar blir för många år normbildande och stor i den svenska offentligheten. En folklig idrottshjälte ur arbetarklassen, mogen för senare turnéer i folkparkerna.

Folklighet är något som tar sig olika uttryck. Den folkdräkt som kvinnorna på bilden bär är den uniformerade variant som blev en tvingande norm, kjolväskan har därför hamnat vackert synlig utanpå förklädet. Den försvinner faktiskt redan mot 1800-talets slut men får en renässans när det stora intresset för folklig kultur drar genom landet runt sekelskiftet 1900. Återskapas då och varierar sig friare än dräkten.

Galen Bakers roll i det hela är mer oklar, liksom hans ”äkta lappdräkt”. Men det är folkhögskolans 50-årsjubileum och då passar det bra med även det exotiska och vilda närvarande. Bland högtidstalen av rektorer, riksdagsmän och kommunala män.

Som troligen alla uppträdde i den borgerliga manliga dräkten – kostym. Det folkliga modet höll sig förr med en föränderlig dräkt innan det fastnade i kulturarvet. Man tog vad man hade och kunde. Somt var gammalt eller hemvävt, annat var nyköpt brokigt. När hela samhällsutvecklingen plötsligt blev helt annorlunda måste det folkliga stanna upp i en tänkt ursprunglighet, bli oföränderligt. Då hade redan bönderna börjat skruda sig i kostym på bröllopsbilderna. Så uppstod folkdräkten som aldrig förr kallats folklig, det fanns vardagskläder och finkläder och folket själv kallade sig inte sina kläder ”folkliga”. Såklart.

Men här på bilden är tydligen alla äkta, fast alls ingen är särskilt ursprunglig.