Om bonden i det gamla samhället brukar det sägas att näst hästen stod hustrun honom allra närmast. Ja, förutsatt att hustrun då hade goda egenskaper. Ungefär desamma som hästen borde ha, stark, rask eller vacker.
I en senare och normkritisk tid skulle alla dessa uttalanden tåla sin diskussion, men hästen som statusföremål har obestridlig ställning, i berättelserna som i verkligheten. Styrkan, skönheten, snabbheten, allt detta kunde skina tillbaka på kusken, som en ärospegel. Alltså på alla de fyra i bilden från Hudiksvalls Storfjärd 1901. Där det hålls travtävling på isen. I bakgrunden syns Varvets industriområde med pråmar och virkesstaplar, med den moderna fabriksfasaden och så gamla Fougtska disponentvillan.
Men hur skulle Brunte till vänster klara sig mot de smäckra travarna intill? Med sina kraftiga ben och breda rygg passar han bäst i timmerskogen. Och den tunga risslan mot de ultralätta slädarna, de som har någonting ryskt över sig så att man tänker på muntra slädpartier hos Tolstoj.
Nöjet och skrytet med en fin häst är uråldrig i landskapet Hälsingland. Yngve Aronsson som skrivit en utmärkt bok om travlegendarer (”Hästkarlar från Hälsingland”) citerar där 1700-talsprästen Olof Broman som tolkade hälsingarnas mytiska apostel Staffan som en hästkrämare som tävlade med hästar. Detta beteende tog prästerna över och ”hade sköna klippare, skalhakar, slädlöpare, stortravare, som hölls på stall till den ändan, inte till dragare; utan endast för vadåkare och att rida och åka i kapp med andra”.
Medeltid eller nutid, kvinnor och barn höll sig sig diskret i bakgrunden. I förgrunden är ständigt hästarnas och männens tid.