Hudiksvalls Husmorsförenings vilohem låg i Stenbo, Forsa. Både vilohemmet och husmorsföreningen är nedlagda, förvandlade till arkivmaterial. Hemmet startade 1927, verkar ha fortsatt ända till 1962, själva föreningen försvann för tjugo år sedan, i all tysthet.
Husmorssemester, säger Nationalencyklopedin, fanns 1946-79 och skulle ge utarbetade ”hemmafruar” möjlighet till en tids avkoppling. Verksamheten hade offentligt stöd via landstingens ”semesterhemsnämnd”. Detta mycket svenska system där aktivitet underifrån får stöd och stadga uppifrån. En slags samhällsbyggande i ordets rätta bemärkelse, hemmet i Forsa existerade i nästan tjugo år utan offentligt stöd. Kanske drivet av någon annan ideell rörelse.
Husmor och hemmafru är inte synonymer, det första är ett äldre ord, kanske också ett vidare begrepp. Hemmafru börjar vi säga runt 1920-30, hemmets skötsel, barnen, maten, hon som sysslade med oavlönat hemarbete. Sverige fick sin första lag om betald semester 1938, men knappast gällde den för de oavlönade, som dock var ungefär 1 miljon. Nej, inte för dem, oavsett hur utslitna de var. Nu kunde de vakna utan barnskrik, gå till dukat bord, leva utan plikter för en tid i vilohemmets osannolika frid.
Cittra, sångbok och en bänk i trädgården. Ett trött ansikte, asketiskt i vilan. Kanske sjunger de två andra bordsvisan från 1943, där hälsingska orter presenterar sig till melodin ”Lili Marlene”:
”Från Segersta och Rengsjö och även ifrån Mo
kommit åtta husmör till dem i Hudik bo.
Ryktet har flugit före hit
om trägen id och husmorsflit
och sången stiger glad
från åtta i rad!”
Två gästböcker berättar om vilohemmet 1927-1954. Ibland med rimmade dikter om allt trevligt man upplevt, andra gånger med darrigt ovana namnteckningar. Arbetarklassen anas när kvinnor kommer från Iggesund eller Näsviken, medelklassen anas i enskilda namn, som Stina Rodenstams, eller i citaten, ”Vårt hjärta är oroligt, till dess det finner vila i dig” (Augustinus).
Med eller utan Augustinus trösteord så åkte 80 000 kvinnor på husmorssemester 1948.