Det händer att träd faller över civilisationen. Vilken då för en stund tvingas till stillsam eller skräckslagen eftertanke. Som här har skett över infartsvägen till Iggesund någon gång på 1950-talet, nostalgins stora årtionde. Tankarna går till det lömska bakhållet i historiska skildringar; någon skär av reträttvägar eller tillfart för fienden, träd faller i rätt ögonblick, fienden är inringad och kan förgöras. Trädet föll ju över telefonledningarna också, dött på linjen.
Men vem är fienden? Är det drömmen om femtiotalet som historiens själva peak, fulländningen av det ordnade samhället? Eller någonting annat?
Den nyss passerade sommaren 2018 har sett klimat och natur falla över varje möjlig infart till en ljusare framtid. Torka och skogsbrand, sönderspruckna sädesfält och vanlig höbrist, semesterdrömmarna ersattes av undergångsvisioner. Det vi tar ut måste också ges in, det krävs åter med dubbel ränta.
Och fiendebilden klarnar. Troligen är hen den där som hukar någonstans i samvetet varje gång vi tankar bilen med flyktiga kolväten. Figuren som ger oss insikten om oss själva och vårt samfällda handlande alltsedan industrialismen första tid, när de bolmande skorstenarna alls inte sågs som en utmaning mot himlen. Utan som löften som knappt kunde svika.
Förvånade och förskräckta, som männen på bilden, ser vi nu upp mot samma himmel som ingen tröst ger.
Värre saker än tallar kan falla över vägen. Nämligen vissheten om vår totalskuld, rakt ner i våra obegripligt överraskade sinnen.