Ett stilleben tänker man först inför denna Mickelssonbild från någon stans. Den måste vara sen eftersom den är i färg och det står en liten plasthink på golvet. 1980-tal? Och platsen nordlig, det var ju där han rörde sig, Finland möjligen, Nordnorge, norra Sverige?
Vanligtvis är Hilding Mickelssons blick utpräglat estetisk, bilderna är komponerade, valörerna i sv-v utsökta, ljuset harmoniskt. Här är hans blick enbart registrerande, fotografiet blir en sakbeskrivning. Sotet, de buckliga hinkarna, den smutsgula murväggen och pärlsponten. En ungkarlsboning, men i så fall med porslinintresse, en samling syns bakom glasluckorna.
Sanningen är – vi inte vet. Mickelsson kunde vara ytterst knapphändig med bildfakta, allt vi säger om denna interiörs människor är normerade antaganden. Det är nednött och ålderdomligt, alltså skriver vi in en ungkarlen vars tid hejdade sig för länge sedan, när bleckplåtshinkar ännu var modern standard. Det är påvert, möjligen fattigt, men köpeporslinet säger oss att det inte alltid varit så.
Den finske fotografen Esko Männikkö porträtterade finska ungkarlar i finska Lappland. Därav följde debatt: gjorde han inte stereotyp av en utsatt grupp? Resonerade kritiker som vuxit upp långt från själva företeelsen. Männikkös ungkarlar är ju individer, de är faktiska, liksom köksinteriörerna.
Viktiga, dokumentära traditioner har följt detta spår; att göra gestalt åt sådant som nyanlända emigranter, utfattiga under den stora depressionen i 1930-talets USA, de knotiga inbyggarna i det västerbottniska inlandet.
Fotografiet är vår kontaktyta till alternativa verkligheter, exempelvis till kök där huggkubben samsas med järnspisen som med sin späntved väntar på att tändas, och så det ärvda finporslinet. Kanske är det strumpor som hänger på tork över spisplattorna.
Och Hilding Mickelsson, hävdar vi, var införstådd med stilleben som rymde både huggkubbars, järnspisars och ungkarlars säregenheter.