Skräcken för elden är uråldrig. Dess levande förintelsekraft, hettan, färgerna, dånet, lukterna och de våldsamma rörelserna. De klimatutlösta skogsbränderna fyller oss idag med arkaisk rädsla, med domedag istället för frid, skogens tempel brinner ju. Dessutom brinner det globalt; världen krymper och gör oss alla lika rädda, om än inte lika beredda.
Gårdagens apokalyps var stadsbränderna. De små städerna, ibland de stora, brann som fnöske i detta det nordliga barrskogsbälte där vi byggde husen av timmer. Och taken med takspån som torkade och sprack tills en enda gnista var tillräcklig.
Åvik 1906, det lilla sågverkssamhället har ännu inte inkorporerats i Hudiksvall. Murstockarna pekar anklagande mot himlen, de patetiska kakelugnarna hänger fritt utan något hus att värma. De redan egendomslösa ännu mer egendomslösa. Liknande bilder kan mångfaldigas, från hela den nordliga provinsen. Hudiksvall ensamt har brunnit sju gånger.
Inga som helst antikvariska hänsyn hindrade städernas snabba återuppbyggnad. I Sundsvall med smaklösa stenhus, i Hudiksvall lite blygsammare: mest nya brandväggar av tegel. Man skyndande sig, allt efter råd och läge, att bygga nytt och därmed förhindra historien att ta fäste med en väldig stadsruin. Om de levandes krav är för starka blir det förflutna inte till ruin. Den otålighet som fäster vid allt levande ser då ett praktiskt tegelupplag istället för minnet av en gammal kyrka, en möjlig stenkaj istället för stengrunden från ett romantiskt slott.
I valet mellan liv och ruin väljer människan oftast livet och då förstår vi ruinen lite bättre: den förutsätter först glömska och ointresse. Den kan inte brukas för någonting annat, den försvinner ur medvetandet och blir en del av vardagens osynlighet ända till den dag någon upptäcker den och förklarar: ruin, minne, arv!
Dock inte här, inte i Åvik efter 17 juni 1906. 75 gårdar brann, 13 stod kvar och Åvik återuppbyggdes.