Förtjusande, för att inte säga bedårande. Det verkar helt naturligt att börja låta som adjektiven i en svensk femtiotalsfilm inför denna bild. Sv-vit, ändå ser man pastellfärgerna hur tydligt som helst. Snart dyker nog Hasse Ekman upp i bild, i sidenkravatt och en lättsam komedi; repliken är charmant, riktad till damen och barnet. Hon heter väl Eva Henning, hennes leende är både spotskt och oemotståndligt. Liksom Hasses.
En del föreställningar är ointagliga. Som den om 1950-talets samhällsharmoni. Först när alla med sentimentala band till årtionden gått in i glömskan kommer det att bli möjligt att balansera och förstå. Idag ägs femtiotalet av alla, från förbittrade högerpopulister till snälla samlare av Stig Lindbergporslin. Mer fulländat blir inget decennium.
Fotografiet är taget i Sundsvall; fontän och människor, Vängåvan augusti 1959.
Det är renodlat fotografiklassicism och nostalgi. Men vems?
Hälsinglands stora nostalgi befinner sig på annat håll, är riktad mot mycket äldre årtionden. Modernism och välstånd byggdes inte i timmer och har därför aldrig riktigt trivts i vårt kulturarvslandskap. Hälsingland minns helst Laforsens förlorade vattenfall, inte fontänernas stilla porlande. Landskapet vårt förblir på många sätt premodernt medan Sundsvall förblir storstad med tung industri längs flera mil av kusten. I Medelpad är timmer en sågverksdimension, ingenting annat, minst av allt en drömbild av någonting storartat.
Och femtiotalet är en park där fontänen strilar ljus och optimism över gammal och ung och framtiden.