Hoppa till innehåll

Nostalgiska spår

Bildens meningar

En verklig nostalgitripp. Det smått narkotiska begreppet brukar sättas upp efter läsning av hembygdsböcker, efter teveserier om femtiotalet eller lagom gamla journalfilmer. Inte alltför för gamla dock, och inte alltför främmande. Den bitterljuva känslan från det ohjälpligt passerade, stenarna där barn man lekt, melodierna man minns, madeleinekakan doppad i lindblomsthé, ifall man föredrar den litterära formen.

Historiskt var det värre, nostalgin var då en känsla som ansågs framkalla både barnamord och desertering, en känsla vars styrka orsakade psykisk sjukdom och därför också krävde en helt egen diagnos. Det var under 1700-talet, nostalgin beskrevs noggrant i kroppsliga termer, särskilt vanlig var den bland soldater i utländsk tjänst. De förtvinade och dog och vid obduktion kunde anatomiska förändringar iakttas. Ryska soldater sägs ha drabbats av lidandet kollektivt när de fick höra hemlandets melodier. Linné sorterade in nostalgin bland de känslomässiga sjukdomarna. Karin Johannisson, idéhistorikern, skrev en lärd essä om detta: ”Nostalgia, en känslas historia”. Läs den.

Med 1800-talets ideal av stark känslokontroll och manlig självbehärskning blev nostalgin ett slags känslopjåsk, förbehållet kvinnor och mindre utvecklade individer. Läkarvetenskapen började tolka nostalgin som en gammalmodig åkomma, nu var mänskligheten äntligen riktad framåt och slapp drömma sig bakåt.

Men bilden då? Barnen på rad och på skidor efter sin lärarinna är tveklöst nostalgisk. Pjäxornas styva läder, raggsockorna där snön fastnade som små klumpar i luddet och skratten som klingade genom den kyliga luften. För några 1900-talsgenerationer, allra helst i norra Sverige, starka tidsmarkörer och minnen. Kroppens närhet till snön, till det halva årets alternativa värld. Normativa minnen.

Sjukdom? Nejdå, en slags dröm bara, sextio år innan ordet klimatkris gjorde debut.

Jan-Olov Nyström

Publiceringsdatum

  • Publicerad