Hoppa till innehåll

Palmcrantz var namnet

Bildens meningar

Redan tidigare (april 2013) skrev vi om radsåningsmaskinens modernitet hos den svenske bonden. Om ökad avkastning, sparad arbetskraft, tryggare försörjning. Samma värdeomdömen kunde gälla för slåttermaskinen, och ännu något tidigare. Palmcrantz blev så välkänt som märke att det gällde likvärdigt med ordet ’slåttermaskin’, alla visste vad en palmkransare var och hos vem den fanns. Just denna tvåsitsiga modell har jag själv grenslat precis när småjordbrukets Norrbotten gick mot sin historiska död i mitten av 1960-talet. Men det var husbonden själv som strök av kornet med den snett räfsliknande saken som saknade namn.

Reklambilden är förförisk och ganska amerikansk, dess framstegsoptimism är gränslös som prärien, den som tycks omge ekipaget. Och det man gör är att man skär, man slår inte säden. Språket dröjde sig kvar i skärans århundraden, även med lien skar man säden, fast man så tydligt slog. Höet slog man, aldrig havren, rågen eller kornet.

Och det var tungt arbete, för hästen. Två hästar ifall slåtterbalken var lång, en ensam för den korta. Och så ständig smörjning i särskilda smörjkoppar, mekanik utan fett är död.

Helge Palmcrantz var ett mekaniskt snille av adlig börd, en jämtlänning som skrev lyrik, uppfann en kulspruta och gjorde sina verkstäder till mönstersamhällen med åttatimmarsarbetsdag och yrkesskolor. I byarna där slåttermaskinen skulle slå igenom var det alltid några bönder som gick före med mekaniseringens underverk. Råd och dåd, pengar och insikt. Jorden må ha varit fäderneärvd, odlingsmetoderna skulle inte vara det.

1800-talet gick mot sitt slut och rågen vajade manshög över vidderna.

Jan-Olov Nyström

Publiceringsdatum

  • Publicerad