Hoppa till innehåll

Från skuggvärlden

Bildens meningar

På de allra äldsta fotografierna syns människor ofta lika otydligt som vålnader. Som suddiga varseblivningar av någonting som borde vara riktiga gestalter. Hus och gator är konkreta, kyrkor och deras torn ser ut som verklighetens kyrkor och torn. Men människorna icke, det nya mediet fäster dem inte.

Här en bild av den nu nästan helt utplånade Stora kyrkogatan i Hudiksvall. I sträckningen upp mot kyrkan. En illustration av den totala glömskan, i vart fall om man undantar kyrkan från 1672. Varje byggnad är försvunnen, uppbrunnen för det mesta, i övrigt utriven, själva gatan överbyggd och borta. Myten om den bevarade trästaden Hudiksvall är en historia som börjar efter de stora bränderna 1878 och 1879. Då försvann denna paradgata som mynnade på det stora Rådhustorget, det som idag är parken med liknande namn.

Gårdar till vänster, upplyser oss en snirklig text på fotots baksida: närmaste trappan hör till Theodor Kumlings cigarraffär. Därnäst Svante Bergs gård. Handl Lindegrens bodtrappa. Därnäst Bergska mfl gårdar. Vändbron över kanalen.

Till höger närmast sadelmakare Liljegrens 2 vån hus. De små husen därnäst voro rådm Petter Wahlströms och garvare Göhles. De revos ned på 1870-talet, och där var länge en öppen plan tills staden efter eldsvådan 1879 återbyggdes med ny plan.

Säger den som en gång var ögonvittne. Men hur med människorna? De som tycks vibrera kring sin egen bortglömdhet, som kvinnan i sin vida kjol till höger, hon är fångad i sin egen skugga upprätt. Som ville hon säga oss något, utan att veta hur. Som ville hon försäkra oss om hon en gång har funnits, fast vi tvivlar. Längst bort i backen små figurer, tydliga nog för den långa exponeringstiden, fastnitade och liksom förkolnade.

Än en gång märker vi historieforskningens dilemma; dem vi vill få levande förblir skuggor, dem vi lyckas fånga förvandlas till svarta hål som slukat själva tiden.

Jan-Olov Nyström

Publiceringsdatum

  • Publicerad