Hans Lidman signerar böcker
Hans Lidman
Hälsinglands Museum

Hans Lidman signerar

En vanlig nyhetsbild från 1957 är idag en ren historiebild. Hans Lidman signerar sina böcker någonstans i Hälsingland, kanske på Helins berömvärda bokhandel i Bollnäs? Tre titlar ligger framför honom på bordet, det säger något om hans produktivitet. Det här året gav han ut ”Nordkalott”, året innan både ”Sommar i torpet” och ”Bortom stigarna”.

Hans Lidman var i sina bästa stunder lysande. Inte alla författare kan skriva meningsfullt om fiske och natur, Lidman kunde, hans beskrivning i den ”Den sjungande dalen” – ja, den sjunger med säker tonträff. Meningsfullt och samtidigt vacker om sådant som svanar som åker kana över vårisen, eller helt pedagogiskt om gäddynglen som täcker sjöbotten med sina tusental.

Dock fick han ojämn kritik, oftast uppskattande, men man noterar hur hans produktionstakt inverkade menligt på kvalitén. Som det väl blir när verksförteckningen uppgår till ett sjuttiotal titlar.

Ett av Hälsinglands litterära sällskap håller minnet vid liv och ovanligt länge var hans böcker eftersökta. Född 1910 och död för egen hand 1976. En av Sveriges största naturskildrare, jämbördig med Fries, Brusewitz, Selander. Hans roll i skapandet av begreppet Hälsingland borde diskuteras. Folkkär och estetiskt medveten, han verkade i den sista tid där storskog och fiskevatten möjligen kunde bära illusionen av oskuld, mystik och vildmark, innan naturen blev det globala offret för människans förstörelseförmåga och förlorade sin utopiska förmåga till tröst och spänning. Idag när ordet ”storskog” är lika sällsynt som skägglav är det orörda en vanföreställning vars uttal kräver en massiv uppbackning av besöksnäringens alla ideologer.

Fadern Karl Otto var skogsförvaltande chef, sonen föddes alltså i den dynamiska medelklass som fick ställning genom skogsruschens Klondyke, exploateringen av Norrlands inland. Utan tvivel en gynnad uppväxt, även om faderns självmord kom att kasta skugga över familjen som modern ensam fick hand om efter 1913.

Här alltså tre år efter det publika genombrottet med ”Den sjungande dalen”. Omgiven av de egna ordens hoppfulla titlar. Agatha Christies prudentlige Poirot står några steg bakom, spelar endast biroll med sin fiktion denna dag.