Tre pojkar på en träbro i Hudiksvalls hamn, men av hamnen och båtarna ser man ingenting. Vi har nämligen förstorat en liten del av en stor och detaljrik glasplåt. Den är så rik på innehåll att den även låter historiens oavsiktliga detaljer framträda tydligt. Motivet som helhet är pampigt nog, och ofta återgivet; segelfartyg och järnvägsvagnar, man lastar eller lossar, kommunikationer i brytningstid, segel på fartygen, men ångdrivna lok så klart.
Så långt kunde det bli den sedvanliga historielektionen och det saknar väl inte intresse. Men har berättats väldigt många gånger i, fotografiet har ofta kommit till användning.
Det oavsiktliga, det som fotografen inte såg för motivets skull är kanske intressantare?
Tre pojkar hoppar på räcket som går över en del av hamnen, en av dem syns bara som en skugga, en oskärpa. Det är 1890-tal, när gossarna nått vuxen ålder kommer första världskriget, därefter spanska sjukans stora död och de långa depressionerna. Det allvarsamma och grymma 1900-talet ligger framför dem och eftersom vi inte har deras namn kan vi döma dem till vilket öde vi vill. De är utan bekymmer, det är en lust att leva med en ung kropp, den hoppar liksom av sig själv.
Vad blir det av dem? Kanske hamnsjåare som några andra figurer i den stora bilden, eller fortsätter de att vara borgarskapsbarn? Väntar högre studier eller åtminstone ett handelsinstitut och livslång bokföring? Efter krigen borde de hinna uppleva välfärdens årtionden.
I ett hörn av en glasplåt glimtar livet till, som alltid lika överraskande med sin klara blick.