Ruiner av en basilika i Rom.

Konstantins basilika

Såklart att Konstantins basilika inte är en hälsingeruin, den ligger ju i Rom och förblir där. Men det som finns i Rom finns hos oss alla, även hos karska hälsingar. Kanske särskilt hos dem som på sin bildningsresa genom Europa tidigt kom på plats framför monumentaliteten. Eller alla som är del av den turism som redan på 1700-talets slut besökte Rom i tiotusenden. Ruinromantik och bildning, det hör ihop. Ruinromantik och turism också, ibland.

Fotografiet ligger bland andra studiebilder i Agi Lindegrens stora arkiv på Hälsinglands museum. Tjocka buntar av monterade fotografier: katedraler, akvedukter, stenhus med tinnar och torn. Slottsarkitekten och dekoranten Agi, slagrörd på de sista fotografierna men på de första ute på sin grand tour bland Europas bildande ruiner. Agi, prinsessvännen, mecenaten som gav museet jättelika samlingar, logebrodern som donerade järnvägsvagnar fulla med prylar till Fornminnessällskapets museum i hemstaden Hudiksvall. Hans akvareller från den stora studieresan på 1880-talet är illustrativa och skickliga. Arkitekter tränade sig i exakt teckningskonst och Agi (som var kristnad August) skolade sig resande genom Europas kulturarv, Italiens helst. Den dekorativa krumelur som inte Agi behärskade fanns inte. Han var en fantast, men en konservativ sådan.

Den här ruinen är Europa, på fler sätt än vi anar. Storheten, anspråken, ingenjörs-konsten och maktkoncentrationen – allt detta som skulle behärska världen. Med krutet och boktryckarkonsten gick det så mycket snabbare, men imperietanken lärde oss romarna, liksom juridiken och maktspelet. Från renässansen ärvde vi deras suckar efter det antika, ornament för både hälsingegårdar och borgarnas trätempel i Hudiksvall, eller sådant som fasadernas symmetrier och proportioner. Latinare förblir vi, fast vi glömt latinet.

I allt detta har vi bildats, ständigt med en ruin i bakhuvudet, men är det som dröm eller som varning? Valv bakom valv oändligt diktade Tranströmer en gång. Vår grand tour närmar sig nu slutet, ruinerna av våra föreställningar – är det klimatförändringarnas apokalyps? Rysningarna inför den civilisationskollapsen är allt annat än romantiska, men brinnande reella.