Håstaholmen
Foto: Jan-Olov Nyström / Hälsinglands Museum

Till minne för glömska

Det råder ingen brist på ruiner. Själva ordet ger hundratusentals träffar på nätet och världsarvet Visby tycks ha lagt beslag på ruinernas vandringspokal. Ruiner blev en gång moderna, det var på 1700-talet, omoderna tycks de aldrig bli. Aluminium­skeletten efter World Trade Center liknade en söndersliten väv från en fjärran högkultur. Vilket de väl också var.

Latinets ’ruina’ betyder ras eller förstörelse. Kulturminneslagens andra kapitel räknar upp objekten: “borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt (av) andra märkliga byggnader och byggnadsverk”. Ordboken sneglar också åt det monumentala, ruin är en ”(sten)rest av byggnadsverk som förfallit eller förstörts genom krig eller dylikt”. Och Nationalencyklopedin preciserar: ”arkeologiskt definierad saknar den tak, medan rester av väggarna är kvar ovan mark”. Så vet vi.

De stora industrianläggningarna lämnar märkliga minnen efter sig. Traumatiska vakuum i landskapet. I Ådalen fanns ännu på 1980-talet obegripliga håligheter längs älven. Frånvaron av massafabriker, innan man sanerat och planterat parkträd. Håstaholmens väldiga virkeshangarer i Hudiksvall finns inte längre som på bilden. Nu är de försvunnet minne. Obegripligt stora och övergivna var de för en kort tid, ställde obesvarade frågor, voluminösa.

Den späda grönskan verkar hoppfull, men associationen till Tjernobyl är både oavsiktlig och oundviklig. Den industriella brutaliteten skrämmer, storleken imponerar, men ruin blev det aldrig. Så mycket tom luft de lämnade efter sig. Och tomtmark där en björkskog hade kunnat bli till.

Hudiksvalls äldsta industriområde, det som präglade staden. Monumentalt nog, historiskt avgörande, märkligt, till och med i fornminneslagens mening. Men ruin? Inte alls, en ny stadsdel!