Rysstugan
Hälsinglands Museum

Ingenting blev kvar

Det hävdas ibland att Sverige är fredsskadat, som vore frånvaron av krig på vårt territorium en slags kompetensbrist. Tanken har kritiserats både för sin frånvaro av etik och sin obefintliga klarhet. I Hudiksvall av 1721 hade den inte varit gångbar. Inte i Söderhamn heller. För att inte tala om Iggesund, Enånger, Sundsvall, Härnösand, ja ända upp till Piteå. Alla hade föredragit fredsskador framför ryska bränder.

Det var i maj, en ödeläggande vår längs Norrlandskusten.

Ingenting blev kvar av Hudiksvall. Jo, kyrkan. Ryssarna var blixtsnabbt effektiva och det var också meningen. En riktad terror för att skynda på fredsförhandlingarna efter Nordiska kriget, det som tyvärr också var stort. Stormakten på uppgående förnedrade stormakten på fall, bytet styckades. Lyckligtvis var terrorn inte personell, civilbefolkningen fick undkomma, den materiella egendomen fick stjälas eller brännas.

Men så var det Rysstugan. Denna artefakt på östra sidan av staden idag, uppförd av timmer från 1690-talet, men framför allt av berättelser. En stuga så fylld av sägner om gott öl, listiga gubbar och en vacker dotter så att den bågnar. Allt det där som gjorde att stugan fick stå kvar, ensam och obränd. Sägner som berättades och återberättades. Stugan själv låg långt utanför stadens staket för trehundra år sen, kunde möjligen se bränderna på håll.

Att se hela sin stad, alla hus, all egendom, varenda pinal gå upp i rök är vad vi idag kallar ett trauma. En fasans förskräckelse hade man sagt i det mindre fredsskadade 1700-talet. Vill man alls minnas detta hemska blir det till sist i form av en trösterik berättelse om – en näpen liten stuga där en silverskatt gömdes under golvet och en ädel rysk kapten föll mer handlöst för en blond flicka än för en svensk muskötkula.

På vår bild skymtar idyllen nätt och jämnt. En lekstuga, inklämd i 1950-talets välståndsberättelse. Djupegatans moderna hyreslängor trängs med de historiska uthuslängorna efter gården Helenedal. Den som var Edvard Frisks påkostade sommarnöje, kanske den största sommarvillan från borgerskapets sena tid. I en fredsskadad trakt som en gång brändes upp av ryska kosacker.