Mia Norin föddes i Enånger 1865. Långt, långt senare intervjuades hon av lokaltidningen och var nöjd med att bara sätta så mycket potatis som hon behövde för eget behov. Hon arbetar fortfarande, men har skurit ner på ambitionerna. Men för en tid sedan sydde hon sig en blus, vill gärna klara sig själv så länge det går.
Det kan låta som ett ideal från 2000-talet, en individ som aldrig slutar arbeta och aldrig ligger någon till last, allra minst samhället. En fullvärdig samhällsmedborgare m.a.o.
Eller?
1885, tjugoårig, var Mia inte alls fullvärdig. Inte ens myndig. Inte hade hon rösträtt heller och kunde inte väljas in i någon som helst representativ församling. De följande jämna födelsedagarna 1895, 1905, 1915 var det likadant, åtminstone till riksdagsvalen. Vissa kvinnor fick rösträtt i kommunala val 1909, faktiskt genom ett tekniskt förbiseende.
Men 1921 hände sig det att den svenska valmanskåren plötsligt fördubblades. Man kan tro att befolkningen som av ett under ökade med 100 procent men det var enklare ändå, den halva som hittills förvägrats demokratiska rättigheter fick nu tillämpa den. Dock satt det långt inne, först 1919 kom beslutet, sist i Norden.
Det finns ingenting naturenligt med rösträtt eller demokrati. Som politisk modell är företeelserna inte lika gamla som den murkna monarkin exempelvis. Och argumenten mot allmän rösträtt var ofta rent murkna. När det begav sig.
Själva rösträtten – i sig – skulle vara en orättvisa mot männen. Eftersom kvinnor inte gjorde värnplikt skulle de inte heller delta i statens styrelse. Logiken? Att rösträtten var en slags gentjänst för kasernlivet? Och den graderade röstskalan var förstås en belöning för att man redan hade mycket pengar? Ännu mer svårbegriplig var könsmystiken, att kvinnan var kvinna och mannen var man och därför… ja, vad? Och eftersom kvinnan tog hand om hem och barn kunde hon inte rösta dessutom och kvinnogräl i politiken var ett otyg och gjorde kvinnorna okvinnliga.
Argumentationen är pinsam eller obegriplig, kvinnans uppgift i hemmet var av så ”hög kallelse” att den inte kunde förenas med politik ö.h.t. Det kvinnliga psyket skulle dessutom stödja starkt ideologiska rörelser som socialdemokratin och kvinnors impulsivitet skulle kunna ”omkullkasta stabiliteten” i själva statslivet.
Den sanna dumheten alltid åtföljes av konservatism i tänkesätt konstaterade Strindberg i Röda rummet. Men troligen gäller även den motställda meningen.
Mia Norin levde i Enånger hela sitt liv. Det finns en skrivelse från pastorsämbetet om hennes civilstånd 1925 när hon ställs ensam. Kyrkan slår då fast att trots att hon aldrig var gift med sin Anders, torparen och skogsarbetaren, ändå hade en likvärdig ställning, ingen av dem var ju ”till äktenskap fria” när han dör. Allt i kraft av deras mycket långa trolovning – 23 år. Anders Hedlund dör men Mia hamnar inte på bar backe, hon får behålla sin bostad och drar sig väl fram på något sätt.
93 år, har nu upplevt många valdagar. Myndig och medborgare.