Fem barn sitter med leksaksbåtar i skogen.
Hälsinglands Museum

Paradiset, nej Söderhamn

Alla paradis är förlorade, säger den kloke argentinaren Borges. Barndomens paradis allra helst, det som alla vet och minns. Med dess säregna legering av sorg och glädje, som en efterklang till den gamla psalmen.

Den kluvna känslan under dessa år, när man var samtidigt oövervinnlig och maktlös. Så att man ena stunden var ångbåtskapten och nästa ett offer för monster under sängen.

Och som kulturen förvaltat det arvet, i böckerna och filmerna. ”I själva verket finns kanske ingen barndom, bara saknaden efter den.” Skriver Kristoffer Leandoer i sin bok ”Paradiset och flykten därifrån”. När vi befinner oss på plats är barndomen ett slösande överflöd som bär oss med sig, men när vi lämnat den ser vi äntligen och önskar den tillbaka. Eftersom den var så skimrande magisk.

Hos Rowling växer den magiska nostalgin ut till en trollkarlsvärld av ont och gott. Harry Potter är skruvad i den form som bara engelska internatskolor förmår, kanske inte alltid den ljusaste miljön för barn.

En strimma av den gamla världens barndom syns på fotografiet från Söderhamns skärgård. Några småttingar ur samhällets bättre bemedlade klasser leker sjöfart på den sandiga stigen. Förmodligen i närhet av föräldrarnas sommarvilla med ljusa verandor och nyuppfunnet friluftsliv. Oscar II och Herakles heter ångbåtarna, vad annars?

Andra bilder finns. Från uppfostringsanstalten Gullgruva där de vanartiga straffades för att lära sig samhällsordningen. Eller från sågverkens kollektivbilder där flickor och pojkar betraktar oss med redan allvarliga ögon.

I boken ”Längs Utviksvägen” som tilldrar sig i Söderhamnstrakten berättas om Otto Haglund, som var sex år när han började arbeta som märkbis på brädgården i Utvik. När han var ledig från skolan. Jo, han fick betalt, 84 öre om dagen, och dagen sträckte sig från sex på morgonen till sex på kvällen. Lönsamheten med sådana arbetsdagar ger upphov till kulturarv som Hallwylska. Sågverkspalatset på Hamngatan i Stockholm.

Sedan blev Otto ströbis och som 12-åring blev han mätare.

När samhället äntligen civiliseras blir Otto Haglund kommunal förtroendevald. Nämnder och uppdrag, en demokratins representant. Hur han minns sin barndom vet jag inte, kanske utan nostalgi.