Hoppa till innehåll

Per Johan Åsberg

Bildens meningar

Kastrullerna och pannorna skiner runt ”Stor-Johan”, han som utövade det försvunna yrket förtennare och tillika var kopparslagare. Johan var dessutom av resandesläkt och hade alltså detta yrke som länge är så starkt förknippat med den romska gruppen. Tennbotare kallas de också, att bota betydde en gång även att lappa och laga.

I sitt upptagningsområde vandrade han omkring, hela Skandinavien runt. Som äldre vistades han mest i Dalarna och Hälsingland. Hans arbeten hade alltid högsta kvalitet och han var en aktad yrkesmänniska, välkommen till byarna och gårdarna. Säregen också, i de skriftliga källorna uppges han ha varit analfabet, dock mycket uttrycksfull och filosofisk. Ömsint och hänsynsfull, djur och fåglar månade han om som en samtida Fransiskus. Arbetade utifrån en gård, samlade ihop kärl från omgivningen, drog kärra på sommaren och kälke på vintern.

Först efter åtskilligt eftersök kommer hans efternamn fram: Åsberg. Per Johan Åsberg från Skogs socken i Hälsingland, född 1861. Oftast beskrivs han enbart som en arketyp, en bygdefigur som vandrar mellan byarna och förtennar. En Stor-Stines-Johan, hans mor kallades ömsom Stor-Stina och ömsom Lång-Stina. I jaktmagasin, årsskrifter, museala sammanhang – en arketyp med förnamn enbart. Och arketyper är inte individer, de illustrerar någonting, ett exempel, ett fenomen i kultur och historieskrivning.

Överallt mindes man honom. I Röstabo, Lillbo, Flytjärnsbäcken och Långbo. Vid Flytjärnsbäcken brukade han låna smedjan för nödvändiga arbeten innan han drog vidare uppåt Bursen, Hästberg och Fluren.

Släkten var, när man ser efter i kyrkböckerna, resandefolk sedan flera generationer. Svåra att spåra ibland, mycket rörliga, Stor-Johan ska ha besökt allt städer i Norge och Sverige. En förfader var ”djurläkare”, en bror antecknas som ”hästbytare”, allt detta säger oss kyrkboken, liksom att brodern ibland vistas ”på okänd ort”. Detta resande har romantiserats och generaliserats, bakgrunden var allt annat än romantisk och innehöll ren diskriminering, förföljelse och undanträngning.

En mycket tydlig individ, temperamentsfull, nogräknad, föraktfull mot de som fuskade med bly i tennet, avskydde bilism och brådska och var billig att anlita. Han avled 1940 och det berättas att han då vistades i en gård i Arbrå. Han ska ha rest sig upp, tittat ut genom fönstret och sagt: ”Så mycket folk det är ute på gården”. Därefter fallit omkull och avlidit av det som förr kallades slaganfall, stroke översatt till nusvenska.

Det finns ett första, skriftligt belägg för när resandefolket kom till Sverige. Det var 1512, den 29 september. Till Stockholm kom då en grupp ”Thaatra”, ungefär trettio familjer. De uppgavs komma från Lilla Egypten och fick bo i Sankt Lars gillestuga. Staden skänkte dem tjugo mark enligt reglerna för hur pilgrimer skulle tas emot. Allt enligt Stockholms stads tänkebok.

Den 29 september är alltså resandefolkets dag. Med detta tar de sin ”rättmätiga plats i historien och i samtiden”. Absolut nödvändigt i en tid där minoriteter fortsätter att diskrimineras, förföljs och det som är ännu värre. Rättvisa och historieskrivning måste följas åt.

Jan-Olov Nyström

Publiceringsdatum

  • Publicerad